Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92
som räcktes honom att tömma, och han skyndade
sig att tömma den ena efter den andra. När de
blå, strålande pastellögonen därborta ibland mötte
hans, flög ett sällt leende över hans mörkhyllta
ansikte.
Han hade inte fått någon dam till bordet.
Bredvid honom satt en medelålders herre och log
ironiskt. Han såg från Gunnar-Unos upphettade
ansikte till värdinnans, och så log han igen. Han
kunde ju inte veta, att Gunnar-Uno hade
Almqvists »Vad är kärlek?» i fickan; kanske hade
han för resten aldrig läst den. Men den
medelålders herrn tog en vinkaraff, som stod bredvid
honom, och fyllde Gunnar-Unos nyss tömda glas.
— Tack, sade Gunnar-Uno och gav honom en
hastig, erkännsam blick. Skall inte doktorn själv
ha?
Doktorn avböjde. Nej, han hade inte ännu
druckit ur sitt första glas vin. Han satt och lekte
med en silversked och iakttog förstulet
Gunnar-Uno Adelheim. Hans eget ansikte bar spår av
många års tankeansträngningar och lidanden. Man
kunde se, att han som yngre hade haft mera
grova drag, men att de med åren blivit alltmer
förfinade, liksom utmejslade. Många gånger förr
hade han suttit vid detta bord. Han var van
vid blommorna, de utsökta rätterna, de dyra
vinerna. Alltför väl mindes han till och med en
tid, då han fått föra värdinnan till bordet och då
de pastellblå ögonen smekt honom, som de nu
smekte denna unge besynnerlige herr Adelheim.
Även han hade då älskat henne och druckit för
mycket vin till hennes ära.
Gunnar-Uno Adelheim såg de röda ansiktena
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
