Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN STUMME SKALDEN.
Han såg helt vardaglig ut. Det fanns intet
genialiskt i hans utseende. Men han höll sin korta,
breda gestalt mycket rak, och under de tunga
ögonlocken glänste ett par ljusblå, vänliga ögon.
I kamratlaget gick han under namnet »skalden».
En gång hade han givit ut ett tunt dikthäfte,
som hade väckt stora förhoppningar, och nu
väntade man på att han skulle infria dem.
Han väntade själv därpå.
Han gick gärna ensam. När tankarna voro nära
att spränga huvudet, gick han så fort, att ingen
kunde hålla jämna steg med honom. Ibland kunde
han för hela dagar lägga böckerna åt sidan och
drömmande flanera omkring i staden. Han följde
med uppmärksamma blickar skuggornas och
dagrarnas lek under träden i parken, lyssnade till
lösryckta bitar av samtal, som han uppfångade
på gatorna i människoträngseln och klappade med
ett vänligt, tankspritt leende små smutsiga
gat-ungar på huvudet.
Det var då rytm och meter sjöngo i hans hjärna.
Han tyckte sig gå i takt med sina egna tankar,
och när skymningen kom smygande och släckte
den sista solbranden, som i det längsta ville
brinna som rubiner i gathusens fönsterrutor, och
stjärnljusen tändes högt över hans huvud, gick
9. — v. Krusenstjerna, En dagdriverskas anteckningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
