Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
153
baka till den tid, då även hans hjärta hade bränt
och darrat inför önskningar.
— Två! Inte öppna ögonen ännu, lilla fjäril...
— Tre!
Hon slog upp ögonen; en sekund lågo de som
tvenne pärlor i ansiktets sköna infattning; så
böjde hon sig ned, leendet blev sällsamt bristande;
hon såg på vristen. Ja, där satt ringen:
guldringen med den stora safiren.
Hon sprang upp ur stolen, och innan han visste
ordet av, hade hon fattat hans hand mellan bägge
sina och kysst hans mun. En het, flyktig
fjärilskyss, som gjorde honom vild av oro och dov,
sorgsen längtan. Han blev stående och såg på
hur hon dansade över den gråa mattan. Det
var en glädjedans hon improviserade, med
nig-ningar och svängar; hon slutade med att ta
ett hopp upp i en ottoman, där hon rullade ihop
sig som en ung katt. Med en åtbörd bjöd hon
honom att ta plats bredvid sig.
— Vi skola inte ha så ljust, sade han.
— Jo, jo, släck inte. Jag älskar ljus... och att
se ljuset återglänsa i speglar. Hon stödde sitt
huvud mot handen och såg drömmande in i en
stor venetiansk spegels hemlighetsfulla glas, i
vars stelnade vatten allt blev så underligt
avlägset, så smärtsamt overkligt.
»Fjäril», tänkte han passionerat; »du dras mot
ljuset som hela ditt släkte, och det skall en gång
sveda dina florsvingar.»
En reflexion dök upp för honom och fyllde
honom med en stämning, halvt ironi, halvt ömhet.
Det skulle aldrig ha fallit honom in att föra denna
flicka till biblioteket, där han eljes brukade ta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
