Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
182
mot marken. En skräck, outsägligare än förut,
griper honom. Hästen kommer rätt emot honom:
den skall sparka honom till döds. Han kan icke
fly, icke försvara sig. Han är en prisgiven,
maktlös människa mitt på en stor slätt, med ihavet
bakom sig och mörker omkring sig. Detta att han
ej kan värja sig mot denna framstormande fara
håller på att göra honom galen. De galopperande
hovarna komma allt närmare. Mannen skakar som
i feber, och stora svettdroppar rinna över hans
ansikte. Nu är hästtrampet helt nära; och plötsligt
stryker en stor tung djurkropp tätt förbi honom.
Han ligger nedhukad mot tuvorna och lyssnar,
till dess ljudet försvinner i det avlägsna.
Tankarna, som hade schasats undan av den
överhängande, omedelbara faran, komma nu
tassande tillbaka. Men deras fötter ha blivit mjukare;
de ha dragit in klorna.
»Varför var jag rädd?» tänker mannen undrande.
»Varför var jag rädd att mista detta liv, som jag
nyss måste utdöma som värdelöst?»
Och åter möter honom detta osläckliga leende,
som aldrig tycktes vilja glida bort. Men det syntes
honom nu ha fått en ny, på en gång mildare och
större innebörd.
Han tänker på de människor han känt och ser
dem med ens i ljuset från detta eviga leende.
Och när han ser dem så, tycker han sig plötsligt
skönja något hos dem, som han aldrig förr ’lagt
märke till.
Det var ångesten, som lurade i blickarna. En
hemlig, lurande ångest att stigen de gingo på
skulle ta slut, att lågorna skulle slå upp ur marken,
att detta något de ej kunde ge namn åt skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
