Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvaruti ej några frön äro sådda, men som likväl kan
emottaga alla sorters frön samt bringa dem till att uppväxa och
bära frukt, men djuret deremot är såsom en redan besådd
åker, bevuxen med både gräs oeh örter, och som icke kan
emottaga andra frön än de insådda, som skulle förqväfva alla
andra. Deraf kommer det, att menniskan tillväxer under flere
år, och att hon i denna tid kan uppodlas likasom en åker och
likasom frambringa säd, blommor och träd af allehanda slag,
medan deremot djuret växer upp på få år, hvarunder det blott
kan uppodlas i det, som är det medfödt. Sedan talade de i
Vester, och sade, att menniskan icke födes med någon
kunskap såsom djuret, utan hon födes såsom förmåga och böjelse,
såsom förmåga till att veta och såsom böjelse till att älska,
och att hon födes såsom förmåga ej allenast till att älska det,
som hör till henne sjelf och verlden, utan ock det, som hör
till Gud och himlen; följaktligen födes menniskan såsom
ett redskap, som blott helt dunkelt lefver med de yttre
sinnena, men alls icke med de inre sinnen, och det af den orsak,
att hon efter hand mer och mer må lefva och blifva
menniska, först naturlig, sedan förnuftig och omsider andlig,
hvilket icke skulle ske, om hon föddes med kunskaper och drifter
såsom djuren; ty medfödda kunskaper och kärleksdrifter sätta
gräns för detta fortgående, men endast förmögenheter och
böjelser, som äro medfödda, sätta ingen gräns; derför kan
menniskan i evighet fullkomnas i kunskap, insigt och vishet.
De i Söder togo derpå ordet och framstälde sin mening
sålunda: »Det är omöjligt för menniskan att taga någon kunskap
af sig sjelf, men hon förvärfvar den från andra. Emedan hon
icke kan taga någon kunskap af sig sjelf, så kan hon ej heller
taga någon kärlek - ty der icke någon kunskap är, der är
icke heller någon kärlek. Kunskap och kärlek äro oskiljaktiga
följeslagare, och kunna lika så litet söndras som vilja och
förstånd eller som böjelse [1] och tanke, ja lika så litet som
väsen och form kunna skiljas från hvarandra. Derför i den mån
menniskan hämtar kunskap af andra, i samma mån fogar sig
kärleken dertill såsom dess följeslagare. Den alltomfattande
kärleken, som kommer till, är kärlek till att veta, och sedan
till att förstå och att blifva vis; dessa slags kärlek höra till
menniskan allena, men icke till något djur, och inflyta från
Gud. Vi äro ense med våra medbröder från Vester, att
menniskan icke födes med någon kärlek, och således icke heller med
någon kunskap, utan att hon endast födes med [2] böjelse att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
