Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Dickenslegend och Dickensforskning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dickenslegend
och Dickensforskning
Nâgra âr före Dickens’ död, 1864, publicerade Taine i sista
bandet av sin engelska litteraturhistoria en framställning av
honom, som mycket förtörnade Dickens’ hovbiograf, John
Forster, och säkerligen också Dickens själv. Den går ut på
att Dickens är en melankoliker som anstränger sig för att
spela clown. ”Dickens är i grunden sorgsen liksom Hogarth,
men liksom Hogarth framkallar han skrattsalvor genom tok-
roligheten i sina påhitt och våldsamheten i sina karikatyrer.”
Taine förstår inte Dickens’ humor och misstolkar hans naivitet
som pryderi. Han överdriver överdrifterna i de dickenska
karaktärerna och skildringarna och får fram ett drag av
maniakalisk frenesi över passager, som synas oss enbart vittna
om Dickens’ poetiska känslighet. Det är ett försök att tolka
Dickens som ett slags Balzac som mist varje inre balans: på
ett ställe säges det rent ut att skillnaden mellan ett geni och
en galning inte är stor.
Hela den generation som betraktat Dickens som solskens-
barnet och glädjespridaren blev djupt upprörd. Det var ett
försök att riva ned en nationell idol. Den Dickens som man
5
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
