Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pickwick-klubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pickwick-klubben
något förspel med klagomål inför förläggarna, innan Dickens
skrev sitt enda bevarade brev till Seymour. Det är mycket
försiktigt formulerat. Under slösande lovord över de andra
teckningarna säger Dickens att den sista inte motsvarar
hans idé och inbjuder Seymour att tillsammans med för-
läggaren dricka ett glas hemma hos honom för att tala
om saken. Vad som förekommit vid detta tillfälle vet man
inte, men det torde ha gått hett till. Seymour var fyrtio år
gammal och berömd tecknare. Alla hade dittills betraktat
böcker med hans illustrationer som hans egna verk: textför-
fattaren till Maximer och vinkar för fiskare var en fullkomlig
underhuggare. Nu råkade han en tjugufyraårig ung journalist
utan känt namn, som gjorde anspråk på att teckningarna skulle
följa hans text. Resultatet blev att den hypokondriske Seymour
tre dagar senare sköt sig i sin trädgård.
Denna händelse berövade Pickwick-klubben dess bärande
namn men var en lycka för Dickens. Först och främst genom
att han blev oberoende av tecknaren och dessutom genom att
Seymours död fäste uppmärksamhet på publikationen. För-
läggare äro inte alltid så ömsinta, och Chapman and Hall
voro det i varje fall inte. Då det andra häftet utgavs med tre
av Seymours stålstick — han hade inte etsat det fjärde men
ytterligare gjort färdigt teckningar till två som aldrig kommo
ut beledsagade förlaget det med ett tillkännagivande, där
det talas om Seymours sorgliga bortgång och påpekas, att
han ännu natten före sin död arbetade på bilden till historien
om clownens död. Detta var enligt Seymours änka ren lögn,
men tidningarna togo upp vinken. De talade i rörda tonfall
om hans bortgång och avtryckte, för att hedra hans minne,
historien om den döende clownen, åt vars illustrerande han
skulle ha ägnat sina sista krafter. De anade inte, att det
just var förargelsen över denna historia och över kritiken
38
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
