Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Pickwick-klubben
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pickwick-klubben
Jag har redan nämnt, att Pickwick i bokens början är
ganska banal och tråkig. Han var inte heller uppfunnen av
Dickens utan av tecknaren, som hade gjort honom till en
herre med runt ansikte och ett kolossalt metspö i handen.
Dickens lät honom aldrig begagna metspöet, men han fick
till att börja med behålla sitt drag av pedant. Han råkar
i klammeri med en droskkusk, då han tecknar upp hans
nummer och alla oviktiga saker, som han får höra under sitt
samtal med honom, varför kusken tror att han ämnar ange
honom för polisen. Ingen misstanke kunde ligga mer fjärran
för den som sedan haft nåden att bli bekant med mr Pickwick.
Han är inte alls någon pedant, inte ens någon lärd. Han
är en gammal fet man med ett oskyldigt barns själ bakom
sin stora mage och sina runda glasögon. Han har kvar sina
majestätiska later och sin naturliga värdighet, vare sig han
deltar i nattliga äventyr, dricker sig full eller dansar. Men
med dessa gammaldags gravitetiska fasoner är han färdig till
snart sagt vilka tokenskaper som helst. Han är barnsligt lätt-
trogen, barnsligt uppbrusande, barnsligt rörd och barnsligt
glad. Detta ofördärvade barnasinne gör honom till sist till
allas älskling, som trasslar till mycket av vad han godhjärtat
åtar sig men till slut alltid vinner seger, därför att han vill
det rätta. Utan att i minsta mån mista sin löjlighet blir han
så småningom alltmer imponerande i sin opraktiska rättrådig-
het och hjärterenhet.
Till att börja med hade Pickwick varit ämnad som en
parodi på den gamle .engelske gentlemannen, men så små-
ningom blir han ett gentlemannaideal på samma sätt som
Don Quijote, den parodiske riddaren, under romanens lopp
blir ett riddarideal. Publik och kritik märkte denna Pickwicks
förändring i andra hälften av romanen, och Dickens fann sig
i ett senare företal till bokupplagan tvungen att motivera den :
54
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
