Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den gamla antikvitetsboden och Barnaby Rudge
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den gamla antikvitetsboden och Barnaby Rudge
Naturligtvis har Dickens den samtida romantikens uppfatt-
ning av barnet som ett överjordiskt, från alla mänskliga
brister renat väsen. Lilla Nell är en från himlen nedsänd ängel
med de vita vingarna gömda under klänningen. Hon är lika
overklig och romantisk som barnen hos Shakespeare och
sedermera hos Maeterlinck. Man har inte klandrat dennes
små sagoprinsessor för att de äro oskyldiga och klarögda,
överkloka och smältande hjärtegoda och att hela världen
gråter och klagar, då de vila på dödsbädden. Då Dickens
placerar dylika barngestalter i en omgivning som skall före-
ställa verklighet kan det uppstå estetisk disharmoni, men icke
då han flyttar över dem på den fantastiska sagans mark,
såsom i Den gamla antikvitetsboden.
Ty det är sagans luft man andas under den unga flickans
och den bräcklige gubbens långa irrfärd genom England, inte
bara då de vandra genom stora skogar och små byar. Det
är samma skimmer av fantastisk overklighet då de passera
genom fabriksdistrikt, svärtade av stenkolsrök och fyllda av
oavbrutna människoströmmar och bli vittne till scener av
mänskligt elände. Dickens visar här samma förmåga som en
gang senare Selma Lagerlöf att skåda den moderna industria-
lismen genom sagoromantikens färgade glas.
Mot slutet av sin vandring komma de till en bullersam
fabriksstad Birmingham, som Dickens besökt kort efter
Mary Hogarths död. Skildringen av staden och dess omgiv-
ning förebådar genom sin mörka färg Ruskins kommande
tavlor av industrialismens Gehenna, som föröder all natur,
all skönhet. De gå igenom förstäder med röda tegelstens-
hus och ibland med trädgårdstäppor, där koldammet och
fabriksröken svärtar de hopskrumpna bladen och de fula,
illaluktande blommorna och där växtligheten hopplöst går
under i smältugnarnas heta andedräkt. Denna förtvinade
102
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
