Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Amerikaresan och Martin Chuzzlewit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Amerikaresan och Martin Chuzzlewit
städet, till huset, där den smäller i dörren och tjuter i skor-
stenen ”som om han ville gräla pä den muntra bläsbälgen för
att den gjorde något på beställning”. På vägen ger vinden en
puff åt den gamla skylten som hänger framför värdshuset och
får sedan fatt i en hop vissna löv: ”De kröpo under takrän-
norna på huset och hakade sig liksom flädermöss fast vid
höhässjornas sidor, de kröpo ihop tätt invid häckarna — kort
sagt sökte lugn och trygghet var de möjligen kunde.”
Också i interiörbeskrivningarna ha vi samma trolleri. Man
förs in i ett av värdshuset Blå Drakens sovrum: ”icke någon
av dessa lättsinniga, orimligt ljusa sängkammare, där ingen
i lugn och ro kan sluta till ögat utan ett hederligt, tråkigt,
blytungt, sömnigt rum, där varje möbel påminde om att
man kommit dit för att sova och det väntades av en att
man skulle falla i sömn”. Sängen, klädskåpet, stolarna och
borden framkalla genom sin storlek och sin orörlighet sömn:
”De voro tydligen apoplektiska och fallna för att snarka.
––––––Till och med den gamla uppstoppade räven ovanpå
klädskåpet var blottad på varje gnista av vaksamhet, ty hans
glasöga hade fallit ut och han slumrade där han stod.”
Kanske har Dickens’ berättarglädje aldrig varit så flödande
som då han skrev Martin Chuzzlewit. Allt omdanas till berät-
telse, vindens tjuvpojksstreck, lövens dans, möblernas snar-
kande. Också de döda föremålen ha samma drag av lekfull
karikatyr som människoporträtten. Längre fram kan Dickens
bättre sammansmälta människorna och deras omgivning. Då
man kommer fram till Bleak House, äro landskap och in-
teriörer icke bara samstämda med personerna eller institu-
tionerna utan bli rentav en sorts symboler för dem. Men
något av den omedelbara berättarglädjen är borta.
Man kan slå upp var som helst i Martin Chuzzlewit och
känna sig tvungen att läsa vidare. I åttonde kapitlet far Peck-
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
