Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - David Copperfield
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
David Copperfield
Hopkins vällustigt rullar pâ alla dessa granna fraser som om
de smaka honom särskilt väl lyssnar Micawber med en smula
författarfåfänga och ser på spikarna i väggen mittemot. Hela
denna berättelse är också övertagen ur självbiografien med
den förändringen att petitionen i verkligheten inte rörde sig
om någon ändring i lagen för bysättning utan mer anspråks-
löst gick ut på att fångarna till kungens stundande födelsedag
skulle beviljas en smärre summa per man för att få dricka hans
majestäts välgång. Den lille Charles Dickens, som var djupt
intresserad av denna angelägenhet, hade liksom David Copper-
field fått en timmes ledighet från fabriken under någon före-
vändning. Han lyssnade med förtjusning till kaptenens upp-
läsning av skrivelsen och slutar sin självbiografiska redo-
görelse med de karakteristiska orden: ”Vad som var komiskt
i denna scen och vad som var patetiskt är jag övertygad om
att jag uppfattade i mitt hörn vare sig jag visade det eller
inte, likaväl som jag skulle uppfatta det nu. Jag fantiserade
ihop en karaktär och en historia ur egen fatabur för varje
person som skrev sitt namn under papperet. Jag skulle vara
i stånd att göra det nu, mer sanningsenligt men inte mer
allvarligt eller med ett mer brinnande intresse. Deras olika
egenheter i dräkt, i utseende, i gång, i åtbörder voro outplån-
ligt skrivna i mitt minne. Jag skulle ha föredragit detta upp-
träde framför den bästa pjäs som någonsin spelats och tänkte
på det sedermera gång på gång, då jag höll på med mina
blanksmörjburkar.”
Denna lilla reflexion är ytterst betecknande. De händelser
ur sitt ungdomsliv som Dickens ända fram till sitt trettio-
sjunde levnadsår blygts att berätta även för sina allra när-
maste, stodo för honom i ett bedårande humoristiskt skim-
mer. Han njöt av dem som av tragikomiska tilldragelser
som egentligen inte haft med honom själv att göra. Och så
160
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
