Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Lilla Dorrit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lilla Dorrit
lingsdepartementet med undantag av dem som aldrig kommo
ut därifrån, och deras namn var legio.”
Lyckligtvis finns det också en familj, Barnacle, som sedan
urminnes tid har vana att sköta intrasslingsdepartementet.
Den är anställd i alla offentliga ämbetsverk och innehar alla
offentliga tjänster. Denna familj har trängt in ”varhelst det
fanns en kvadratfot jord i brittisk besittning, där man hade
en offentlig post. Ingen oförskräckt seglare kunde plantera
en flaggstång på någon plats på jorden och ta den i besittning
i Englands namn utan att intrasslingsdepartementet skickade
en Barnacle och en depeschportfölj till denna ort.”
Det är de satiriska skildringarna i romanen som ge den dess
värde. Vad som däremot kan uppfattas som ett bevis på att
Dickens’ konst börjar stelna till ett maner är hans böjelse för
överdrifter i naturskildringen. Romanen öppnar med bilden
av en solskensdag i Marseille: ”Allting i Marseille och trakten
omkring Marseille hade stirrat på den glödande himlen, och
himlen hade stirrat tillbaka så länge att vanan att stirra blivit
allmän. Främlingarna tappade fattningen vid åsynen av de
stirrande vita husen, stirrande vita murar, stirrande vita gator,
stirrande torra landsvägar, stirrande kullar, från vilka all
grönska var bortbränd. De enda föremål som inte stirrade och
bländade voro vinstockarna, som dignade under sin börda av
druvor.” På detta sätt fortsätter beskrivningen utan att man
får något riktigt intryck av den stekande solskensdagen.
På samma sätt överdrives i det tredje kapitlet en skildring
av en moloken söndagsafton i London nästan till karikatyr.
Kyrkklockorna ringa i alla disharmoniska tonarter, gatorna
äro klädda i botgörardräkt av sot, det klämtar som om pesten
gått i staden. Allt är stängt och tillbommat, och de fula av-
gudabilderna på British Museum kunde tro att de äro hemma
igen: ”Ingenting annat att se än gator, gator, gator. Intet att
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
