Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två städer
Det kan tyckas som om Dickens begagnade något barns-
liga och alltför lättfunna konstgrepp för att symbolisera
revolutionen. Hans uppfattning av den är lika enkel som
Selma Lagerlöfs av samtidens sociala skeende och lika ren-
hjärtad. Men han gör den trohjärtad och gripande genom
sin underbara berättarkonst. Franska sjuttonhundratalsaristo-
krater kunde han inte teckna. Pöbel och pöbelupplopp hade
han däremot sett i sin ungdom, och då han lämnar det sym-
boliska åt sidan och skildrar folkhopen, har han en sällsam
förmåga att få fram massverkan och masspsykologi, och på
samma gång lyckas han göra de enstaka individerna levande.
Här och där ramlar Två städer ned i kolportageromantiken,
men den starka episka fläkten lyfter den på nytt igen. Samma
teknik som Dickens i sina vanliga romaner begagnade för att
understryka komiska effekter användes här i motsatt syfte:
det strömmande vinet och blodet, de taktfasta stegen, sticker-
skornas eviga stickande, allt detta ökar revolutionens åskväder-
stämning. Och även då han i slutkapitlet flätar in ett religiöst
motiv, visionen av Frälsaren med orden Jag är uppståndelsen
och livet, verkar det inte påklistrat. Sydney Carton har i viss
mån fullgjort en satisfactio vicaria, då han påtagit sig en
annans skuld och går i döden utan att genomskådas av någon
annan än en ung kvinna, som tillsammans med honom skall
bestiga schavotten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
