Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två städer
reformator annat än från förutfattade partiåsikter. Vare sig
den berömmes eller klandras såsom efterbliven, ”viktoriansk”,
kan man oftast utan svårighet urskilja kritikerns egen stånd-
punkt. Egentligen är det endast Humphry House, som i sin
år 1941 utgivna The Dickens World på ett till synes opartiskt
sätt analyserat Dickens’ verkliga åsikter, varvid han stött sig
lika mycket på hans tidskriftsartiklar och tal som på hans
romaner.
House vederlägger den ständigt återuppdykande tanken att
Dickens någonsin skulle ha varit revolutionär. Att han inte
var det vid författandet av Två städer är ju påtagligt, men
det är lika orättvist att påstå, att Dickens tidigare haft en
entusiasm för de revolutionära parollerna som svalnat i samma
mån som han själv kommit att röra sig på samhällets höjder.
House påpekar med rätta, att samma rädsla för revolution och
pöbelvälde präglar hans historiska ungdomsroman Barnaby
Rudge i dess framställning av de Gordonska upploppen.
Dickens hade inte ens Ibsens smak för att ”slå spillet over
ende” eller hans något vaga förhoppning på en världsrenande
katastrof. Det ligger närmare till hands att jämföra honom
med Ibsens samtida Viktor Rydberg och Snoilsky.
Pöbel och pöbelvälde avskydde Dickens instinktivt: de
chartistupplopp han bevittnat under sin ungdom hade befäst
hans rädsla för våldsamma omvälvningar. Lika litet hade han
någonsin varit anhängare till den sociala jämlikheten, och
hans fientlighet mot den moderna arbetarrörelsens två huvud-
vapen, fackföreningarna och strejken, framgår ju klart av
Hårda tider. Man får därvid, som House påpekat, lägga märke
till att 1830- och 1840-talens fackliga sammanslutningar öppet
tillstodo sina revolutionära mål och att även författare såsom
Kingsley, som själva kallade sig socialister, våldsamt för-
dömde fackföreningsstrejker och kallade ledarna lumpna
211
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
