Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Två städer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Två städer
demagoger. Dickens själv har aldrig gjort anspråk på namnet
socialist och förtjänar det ej ens i dess mest förtunnade
bemärkelse.
Dickens avskydde Manchesterliberalismens i hans tycke
hjärtlösa teorier: det är ingen tillfällighet att Adam Smith
och Malthus äro måltavlorna för hans satir i Hårda tider.
Från första stund hade han reagerat, då dessa teorier för-
vandlades till verklighet såsom i fråga om fattigvården. Men
fastän han var god vän med Carlyle och tillägnat honom
Hårda tider, ville han lika litet vidkännas gemenskap med
tories. Han kallade sig någon gång radikal, sympatiserade
under senare år med Gladstone och uttryckte sin beundran
för Buckle, utan att man kan finna någon verklig överens-
stämmelse med deras ståndpunkter.
Under sitt sista levnadsår, 1869, gjorde Dickens ett ut-
talande, där han fritog sig från varje beroende av parti och
person: ”Min tro på det styrande folket är i det hela taget
oändligt liten ; min tro på det styrda folket är i det hela taget
obegränsad.” Då detta uttalande redan av samtiden tolkades
som antidemokratiskt, måste Dickens utlägga det i ett tal
några månader senare utan att egentligen lyckas få det klarare.
Dickens var en herre av mycket liten djupsinnighet, då det
gällde politiska och sociala frågor. House säger om honom:
”Hans problem under hela hans författarliv var att finna
en sorts politisk och social makt, en regim, som han kunde
gilla, och till sist misslyckades han. Han var inte en man
med stort politiskt förstånd och klarsyn, inte en profet.” Det
ständiga talet om Dickens’ stora sociala budskap är byggt på
ganska klen basis.
Men House är därför inte böjd för att underkänna Dickens’
ärlighet i uppsåtet. Det var inte omsorg om hans egen klass’
ställning, som dikterade hans oro för revolutioner, utan hans
212
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
