Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomsåren och de sista romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ålderdomsåren och de sista romanerna
lille inte förrätt honom. Då han efter uttjänt straff deporteras
på livstid till Nya Sydwales och där arbetar upp sig till en
förmögen man, beslutar han att bli Pips okände välgörare och
sätta honom i tillfälle att bli vad han själv aldrig kunnat
bli, en riktig gentleman. Just då Pips utsikter te sig mest
lysande får emellertid straffången en oemotståndlig önskan
att återse sin lille protegé och far under antaget namn till
England, där han till Pips obeskrivliga fasa dyker upp i hans
eleganta ungkarlsbostad. Till sist nödgas Pip att företa ett
flyktförsök med sin beskyddare, men det misslyckas och han
faller åter i rättvisans händer. Han dör emellertid innan han
kommit till klarhet om att hans förmögenhet i Nya Sydwales,
som Pip skall ärva, är förbruten.
Detta är huvudintrigen, som kombineras med en rätt
osannolik biintrig som behandlar Pips förhållande till den
sinnesrubbade gamla miss Havisham och hennes undersköna
fosterdotter Estella, som Pip är hopplöst förälskad i.
Dickens var ju en enastående barnskildrare, och denna
egenskap framträder särskilt i inledningskapitlet, som skildrar
hur Pip växer upp i en typisk engelsk småstad med utom-
ordentligt tecknade original. Såsom föräldralös har han tagits
om hand av sin mycket äldre syster, en härsklysten och gräl-
sjuk kvinna, och satts i lära hos hennes man, Joe Gargery,
en av Dickens’ bäst tecknade karaktärer. Förut hade Dickens,
då det gällt hantverkare och småfolk av den klass som han
bäst kände till, antingen förfallit till sentimentalitet eller
karikatyr. Joe Gargery är varken löjlig eller överjordiskt
ädel, även om hans goda hjärta i slutet av intrigen tvingas
till några dickenska överdrifter. Men också här blir man mot
sin vilja oemotståndligt rörd av hans enkla, osammansatta
väsen och av hans hjärterenhet, som inte verkar så påklistrad
som i en mängd samtida romaner Europa runt, där vid denna
218
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
