Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomsåren och de sista romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ålderdomsåren och de sista romanerna
skattkammarlorder, ärkebiskopar och biskopar ... En sömnig
stad, Cloisterham, vars invånare tyckas tro att alla dess
växlingar ligga i det förflutna och att inga flera vänta. Så
tysta äro Cloisterhams gator (fastän de eka för minsta ljud)
att på en sommardag fönsterluckorna knappast våga svänga
för sunnanvinden, medan de solbrända luffare som gå igenom
staden och beskåda den trampa en smula fortare för att så
snart som möjligt komma utom gränserna för dess tryckande
värdighet.”
Själv har Dickens inte alls denna benägenhet att komma
ifrån Cloisterhams tryckande värdighet. Gång på gång åter-
vänder han till katedralen, kyrkogården och nunneklostret,
och kyrkans tjänstemän ha huvudrollerna i hans roman. Den
demoniske Jasper är katedralens kormästare; en annan av
bokens personer, den ende som visar någon ansats till humor,
borgmästaren Sapsea, författar en pompös gravskrift över sin
hustru. Förkänslan av den annalkande döden tycks ha kommit
Dickens att se sin gamla älsklingsstad som ett enda stort
gravkapell, vackert och lugnt men fullt av de dödas minnen
och längtande efter att också få sluta in honom i sin krets.
Då Dickens skulle göra förlagskontrakt om boken, inryckte
han i sista stund en klausul om hur det skulle förfaras med
det redan betalade arbetet, om han genom döden blev ur stånd
att fullborda den. Det ligger också en vemodig dager över
bokens kärlekshistoria. Enligt den av Forster uppgivna avslut-
ningen skulle de båda unga hjältinnorna gifta sig med äldre
män, den ena med sin lärare, kaniken Crisparkle. Det finns
väl här ett svagt personligt inslag.
Först på den sista sidan av romanen, som Dickens skrev
dagen före sin död, har den sorgsna stämningen över staden
lättat: ”En strålande morgon skiner på den gamla staden.
Dess ruiner och gamla hus äro obeskrivligt sköna med den
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
