Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ålderdomsåren och de sista romanerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ålderdomsåren och de sista romanerna
romanen. Det förefaller ganska lönlöst att på fri hand söka
konstruera fortsättningen till The Mystery of Edwin Drood.
Genom att The Mystery of Edwin Drood varit föremål för
flera monografier än någon annan Dickensroman, har man
kommit att överskatta dess litterära värde. Man brukar allmänt
säga, att det är Dickens’ bäst komponerade roman, men detta
är svårt att bedöma utan att veta hur han skulle ha dragit sig
ut ur det dilemma som han befann sig i, då verket avbröts av
döden.Vilken av de olika fortsättningsteorierna man än ansluter
sig till, får man en ganska intrasslad intrig, och säkert hade
den i Dickens’ hand blivit mer fantastisk än hans moderna
medhjälpare ana.
I någon mån betecknar dock The Mystery of Edwin Drood
en ny stilart hos Dickens. Någon i egentlig mening naturalis-
tisk teknik kan man inte märka i den, fastän den är samtidig
med de naturalistiska romanerna i andra länder. Men Dickens
har hållit en allvarligare ton än i någon tidigare roman och
på ett starkare sätt än förut låtit handlingen präglas av miljön.
The Mystery of Edwin Drood börjar med att den ur opie-
drömmen halvt uppvaknade Jasper ser Rochesterkatedralens
torn genom opiehålans takfönster, och i det tredje kapitlet
kommer en besjälad skildring av Rochester, Dickens’ barn-
domsstad, som nu för sista gången återvänder i hans diktning.
Det förefaller som om staden inte bara stått stilla sedan hans
ungdomstid utan till och med fallit tillbaka i medeltidssömn.
”En gammal stad, Cloisterham, och inte någon lämplig vistelse-
ort för den som längtar efter liv och buller. En entonig, tyst
stad som har fått en doft av mylla överallt från sin katedral-
krypta och som är så överflödande rik på rester av munk-
gravar att Cloisterhambarnen odla sallad i mullen av abbotar
och abbedissor och göra lerpastejer av nunnor och munkar,
under det att varje plöjare på åkern krossar sönder mäktiga
234
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
