Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
175
Det elegiska betecknar en stilla sorgbunden stamning i
meditation över någon förlust eller över någon — kanske
frivilligt — försakad lycka. Den första våldsamma smärtan
är över, konflikten har trätt i bakgrunden, sorgen är dämpad
och affekten har givit vika för betraktelsen. Resignationen
har inträtt, och i den ligger en inre tillfredsställelse, som
mildrar vemodet.
Redan under antiken har således till en viss grad
världssmärtan framträtt, och särskilt under senantiken är brytningen
med den enkla naturliga livshängivelsen starkt i ögonen
fallande. Annars har man just, såsom nyss antyddes, velat
beteckna det antika idealet såsom det omedelbara realiserandet
av livsfulländningen; den antika uppfattningen var, såsom
Schiller fattade den, naiv i motsats mot den nyare tidens, som
utgått från kristendomens åskådning och som är
»sentimen-talisk». Genom den förra står diktaren i omedelbar enhet
med naturen (i vidsträckt bemärkelse), diktningen blir
objektiv och åsyftar »den fullständigaste möjliga efterbildningen
av verkligheten». Den »sentimentaliske» åter har förlorat
det omedelbara förhållandet och strävar efter en onådd enhet
med det hela; hans diktning blir mera subjektiv, uttrycker
den inre stämningens brytning, han sjunger om saknad och
längtan. — Här har Schiller träffat en viktig åtskillnad
mellan vad den senare estetiken betecknade som klassiskt och
romantiskt, mellan å ena sidan en i sig sluten livsfulländning
inom sinnevärlden och å den andra oändlighetstanken (jfr
ovan kap. II s. 54).
Det elegiska har också i nyare tidens diktning
återkommit i starkare, mera subjektiverade former. Denna
subjektivism uppträdde först som känslofull betraktelse i
1700-talets diktning, där den utgör ett väsentligt drag (under dess
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
