Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
257
också är en konstnär, ehuru icke självständigt skapande på
samma sätt som diktaren, ger poetisk illusion oavsett alla
minutiösa »scenanvisningar», han håller också den gyllene
medelvägen mellan naturalism, som på teatern är ett oting,
och allt för stark stilisering, men han kan gå åt ena eller
andra hållet allt efter dramats art. Brister hans konst och
utförandet blir själlöst eller konstlat eller otympligt, så
desillusioneras åskådaren och önskar sig hellre vara blott läsare,
då hans fantasi kan återföra illusionen. Uppförandet särskilt
av de högre arternas dramer blir därför något mycket
ömtåligt och fordrar finkänslig regie och utpräglade mimiska
förmågor.
Teaterkonsten får emellertid icke behärska diktaren: han
skriver med känsla för scenen, men han skall icke tänka på
skådespelarens person, utan ge sina gestalter eget inre liv.
Den blott habile teaterförfattaren blir lätt ytlig eller
schablonmässig. Det teatraliska, som endast ger yttre effekter,
är motsatt det verkligt poetiska. Å andra sidan kan ett
skådespel vara verkligt poetiskt och äga dramatisk kraft utan att
egentligen vara scenmässigt — Goethes Götz von Berlichingen
är ett exempel därpå. Den yttre teaterkonsten, som i det
moderna franska skådespelet har sin mest glansfulla
uppenbarelse, är i det lättare dramat på sin plats, men kan bli en
fara i de högre, idealare formerna. —
Den sceniska framställningen *) bjuder ett bestämt
avdelande av dramat, om det når över en viss längd; själva
handlingens utveckling sker också rytmiskt, och indelningen
i tre eller fem akter är därför den naturliga. Redan i
antiken utvecklade sig det stora dramats indelning i fem akter;
men dess omfång var i allmänhet jämförelsevis ringa. I
tragedien kunde hjältens öde utföras i flera stycken, två, tre
Wrangel, Dikten och diktaren. 17
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
