Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
264
personer fingo uppbära handlingen, som skulle skildra heroiska
dygder. Och denna handlings moment fingo icke på teatern
utföras i våldsam växling, de starka uppträdena förlades
därför helst utanför scenen d. v. s. blevo blott tänkta och
på teatern berättade. Språket var också avmätt och retoriskt,
i bästa fall en sublim deklamation. Men hos Racine bryta
dock, trots diktionens dämpat förnäma ton, de stora känslorna
fram och i hans målning särskilt av kvinnliga karaktärer —
Phèdre, Iphigénie, Esther, Äthalie, — visar han sig mäktig av
djup själsanalys, liksom av storslaget patos och även lyrisk
stämning (så i Esther och Athalie, där han inför den antika
kören). — Hos oss fick den fransk-klassiska tragedien sitt högsta
uttryck i Leopolds Odén eller Åsarnas invandring, som
framstår genom sin omsorgsfulla komposition och sin ädla
diktion; men oavsett den gammaldags retoriska tonen och den
stela alexandrinen, som på svenska aldrig kan få den av
accentuationen mera oberoende franska versens ledighet, blev
Leopolds drama rätt snart föråldrat, och detta på grund av
den bristande karaktäristiken, som saknar både konsekvens
och djup, och på grund av intrigens inveckling, vari
tillfälligheter spela in.
När i Frankrike Victor Hugo (omkr. 1830) gjorde front
mot det pseudoklassiska regeltvånget och sökte ersätta det
äldre dramat genom ett nytt (Hernani etc.), ehuru förgäves
— det föll genom bristen både på enhetlighet i komposition
och på plastisk utformning av karaktärerna —, hade i
Tyskland redan en rik utveckling på tragediens område i modern
riktning genomlupits. Det var Lessing, som gav impulsen,
dels genom egna dramer, dels genom sin Hamburger
Dra-maturgie, vari han hänvisade på det äkta klassiska dramat
(Sofokles) och på Shakespeare. Sedan gav Schiller, som vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
