Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
265
sett, åt det tragiskas teori större fördjupning och visade
genom en rad av dramer den tragiska heroismen i mera
naturlig, konsekvent utvecklad kraft, och Goethe blev mästaren
i karaktärsteckning och i gestalternas inre liv, utan att dock
alltid nå yttre scenisk verkan. Så hava v. Kleist, Grillparzer
och Hebbel och något senare här i Norden Ibsen och
Strindberg utbildat det stora dramat i mångsidighet och rikedom
och givit den fasta grund, varpå nutiden bygger sin
uppfattning av tragedien. Bland dem är Hebbel tillika den
store dramatiske teoretikern. Sina egna dramer grundar han
på de starkaste motsatser (anden — köttet, individen —
samhället, mannen — kvinnan) och han utför med oblidkelig
konsekvens >den poetiska rättvisan» gent emot förhävelsen.
Dramat skall enligt Hebbel framställa »världens
självkorrektur, den sedliga andens plötsliga och oförutsedda
förlossning». I Mein Wort über das Drama utvecklar han sin åsikt:
Dramat framställer livsprocessen i sig. Och detta icke blott
i den meningen, att det för oss framlägger livet i hela dess vidd,
något som den episka diktningen ju väl också kan tillåta sig, utan
i den meningen att det visar oss det tänkvärda förhållande, vari
den ur det ursprungliga sammanhanget frigjorda individen står gent
emot det hela, vars del den dock trots sin ofattbara frihet alltid
har förblivit. Dramat är därför, då det vill framstå som den högsta
konstformen, hänvisat likaväl på det varande som på det blivande:
på det varande i det att det icke får tröttna att upprepa den
eviga sanningen att livet såsom isolerad företeelse, vilken icke
förmår att hålla måttet, ej blott frambringar skulden tillfälligt, utan
nödvändigt och väsentligt innebär och betingar den; — på det
blivande, i det att det har att i alltjämt nytt stoff, såsom den
växlande tiden och dess utfällning, historien, medför det,
ådagalägga att människan, huru tingen än må förändra sig omkring
henne, dock enligt sin natur och sin bestämmelse alltjämt blir
densamma. Härvid må man icke förbise, att den dramatiska skulden
ej, såsom de kristnas arvsynd, först härrör från den mänskliga viljans
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
