Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Om den Boitrömska filosofiens förhållande till den Kantiska.
2fi
statens verksamhet. Dessutom är kulturverksamheten reel och
positiv, under det att den verksamhet, genom hvilken staten
förverkligar sitt ändamål, är formel och negativ för de privata personerna.
Antagandet att kulturen inginge såsom moment i statsändamålet
står jemväl i strid mot den vanliga uppfattningen af statens
verksamhetssfer eller material, som ock är den rätta, att detta utgöres
af de privata personerna i staten, såvida de stå i yttre förhållanden
till hvarandra, eller af dessas fria yttre verksamhet, och att staten
icke omedelbart har något siniigt material att ombilda och bearbeta.
Fasthålles denna uppfattning, som äfven framgår af begreppet 0111
offentlig eller publik verksamhet, så följer deraf, att all verksamhet,
som går ut på att bestämma och ordna de sinliga krafterna och
sålunda äfven kulturverksamheten, uteslutande måste tillhöra de
privata personerna, folket ocli dess medlemmar. Men om nu alla
privata verksamheter och sinliga krafter tillhöra de privata
personerna, hvad kan då blifva öfrigt såsom statens uppgift och ändamål?
Icke att ombilda några sinliga krafter, utan endast att gifva ledning
och form åt alla privata verksamheter i staten eller åt alla de
verksamheter, som omedelbart hafva afseende på de sinliga krafterna;
att gifva dem sjelfständighet, begränsning och skydd gent einot
hvarandra samt att ordna dem alla till ett organiskt och samstämmigt
helt. Vi anse således, att Boström haft giltiga skäl för sin åsigt,
att kulturfunktioner äro privata funktioner, som tillhöra folket och
dess medlemmar, och att endast rättsfunktioner, till hvilka äfven
hör kulturrätt, tillhöra staten. Endast 0111 folket ännu är lågt
utveckladt och organiseradt eller så att säga omyndigt, kan staten
öfvertaga kulturarbetet eller vården äfven oin privata
angelägenheter, men detta, soin är ett abnormt förhållande, kan icke gifva
regel för det rätta. I samma grad som folk och stat blifva mer
utvecklade och organiserade, måste privata funktioner återgå till
folket, under det att de publika funktionerna visa sig tillhöra staten,
som följaktligen endast är rättsstat, ehuru icke i den inskränkta
bemärkelse, som naturrättslärarne gåfvo detta uttryck. Staten går
utom sin bestämmelse och motverkar sitt ändamål, om han befattar
sig med annat än den formella juridiska rätten. Den uppfattning
af förhållandet mellan det publika och det privata, som vi här ha
sökt göra gällande, upphäfves icke heller deraf, att folket äfven i
den egentliga rättsstaten kan üfverlåta vissa privata funktioner till
staten, som i dessa funktioners utförande verkar såsom organ för
folket, liksom omvändt äfven staten lemnar vissa rättsfunktioner åt
privata personer, vare sig fysiska eller moraliska, hvilka, ehuru de i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
