Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Fysik och Kemi - Elektricitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
strömmen från zink genom vätskan till koppar genom hela stapeln
samt i den yttre ledningen från den öfversta zinkplattan till den
nedersta kopparn.
Efter denna tid hafva flere element blifvit konstruerade; vi skola
här nämna tvenne, nämligen Daniells och Leclanchés.
Daniells element består af en zink- och en kopparplatta, nedsatta
i ett glaskärl samt skilda åt genom en porös lervägg. Zinken är
omgifven af svafvelsyra och kopparn af kopparsulfat. Här användas
två vätskor för att upphäfva den s. k. polarisationen och därigenom
erhålla en konstant ström. När nämligen strömmen går genom en
ledare af andra ordningen, sönderdelas denna; användes därföre endast
svafvelsyra, frigöres väte, hvilket lägger sig som ett lager på kopparn;
därigenom framkallas en ny elektromotorisk kraft, som sträfvar att
skicka en ström i motsatt riktning mot den ursprungliga. Då
vätgaslagret blifvit tillräckligt tjockt, blir denna ström (polarisationsström)
så stark, att den upphäfver den ursprungliga. I Daniells element
frigöres väte, där svafvelsyran står i beröring med kopparsulfatet, och
angriper därvid saltet, så att kopparn utdrifves och lägger sig på
kopparskifvan, under det att svafvelsyra bildas.
Leclanchés element, som har användning, t. ex. vid ringledningar,
telefonering etc., består af en zinkstång och en kolskifva, nedsatta i
ett glaskärl med salmiaklösning. Vid kolskifvan äro fästa skifvor,
som utgöras af en blandning af brunsten och kol. Vätet, som här
frigöres, syrsattes med en del af brunstenens syre.
,Strömmens förmåga att sönderdela en ledare af andra ordningen
har blifvit använd till s. k. sekundära staplar, genom hvilka
elektriciteten uppsamlas eller maganiseras; de kallas därför accumulatorer.
Accumulatorn består af blyplattor, öfverdragna med mönja och nedsatta
uti ett kärl med utspädd svafvelsyra. Om blyplattorna sättas i
förbindelse med en stark elektricitetskälla, reduceras mönjan, där
strömmen går ut, till blyoxid och syrsättes, där strömmen går in, till
blysuperoxid. Sedan detta skett och man borttagit elektricitetskällan samt
förenat blyplattorna med hvarandra, uppkommer en ström i motsatt
riktning mot den förra.
När en elektrisk ström framgår i en ledning, beror dess styrka
på den elektromotoriska kraftens storlek samt på det motstånd ledaren
sätter mot strömmen. Detta motstånd är beroende af ledarens ämne;
det är mindre hos metaller än hos vätskor. I allmänhet ser man i
detta hänseende en likhet mellan elektricitet och värme så, att ju
mindre motstånd ett ämne gör mot den elektriska strömmen, desto bättre
värmeledare är det ock. Hos samma ämne beror motståndet af
ledarens längd och genomskärningsarea så, att, då längden ökas, tilltager
motståndet, men aftager, då genomskärningsarean blir större.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
