Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Astronomi - Solens form, afstånd och storlek - Solens massa - Solens fysiska tillstånd
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Äfven då det gäller solen, kan verkligen vår
undersökning utsträckas så långt. Vi kunna ge svar
på först den frågan, huru tät eller tung solen är
(bestämma huru stor hennes massa är, som det heter),
och sedan på frågan, af hvilka ämnen solen är
sammansatt (hvaraf hennes massa består).
Solens massa.
För att besvara den första frågan behöfva vi utföra
en vägning, och därtill behöfves dels en våg och dels
vikter att jämföra med. Vågen är den för all materie
gemensamma kraft, som namnes tyngdkraften eller den
allmänna attraktionskraften och som gör, att alla
kroppar falla till jordytan (eftersom jorden drager
dem alla till sig), och som likaså håller jorden i
en bana omkring solen och månen i en omkring jorden
o. s. v. Den vikt eller massa, som vi ha att jämföra
med, är vår jord. Man har på den vägen funnit,
att solen innehåller 320 000 gånger större massa
än jorden, att således, om en väg-ning på vanligt
sätt kunde åstadkommas och solen lades på den ena
viktskålen, så skulle nian behöfva lägga tre hundra
tjugu tusen jordklot på den andra, för att jämvikt
skulle äga rum. Ehuru, som vi längre fram skola se,
vår strålande sol i det stora världsalltet försvinner
både för sin litenhets skull och för det oerhörda
antalet af solar, som finnes där ute, försvinner
som det enskilda i solstrålen glittrande damkornet,
så är hon för oss dvärgar så ofantligt stor, att de
största kroppar, som kunna för vår föreställning
klart framträda, äro mot henne långt mindre än en
droppe i världshafvet.
Solens fysiska tillstånd.
Solen ter sig för vår syn som en blank, strålande
skifva, och vår känsel lär oss, att från henne
utstrålar alltid en lifvande värme. Hennes
ljus bländar ögat, och vårsolens värme smälter
snö-drifvorna samt drifver upp trädens lifssafter. Så
mycket förmår hon, oaktadt hon är nära femton
millioner mil aflägsen. Vi veta, huru ljuset och
värmet raskt aftaga med af ståndet. Lyser en lampa
på nära håll för starkt i vår bok, då vi skola läsa,
så kunna vi likväl vid läsningen ej aflägsna oss
många steg från henne, emedan ljuset då blifver för
svagt. Besinna då, hurudan ljus- och värmekällan
skall vara för att på femton millioner mils afstånd
kunna blända och ibland bränna! Att solen måste
besitta en utomordentligt hög värmegrad, förstå vi
nu ganska lätt, och det har man i alla ticler insett,
Men i äldr§
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
