Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
170
slutningar mellan besläktade samhällen alltmera
oafvisligt inställde sig, de icke kunde tänka sig en
dylik utan en enda stads ledning eller hegemoni. Denna
ledning tillkom nu bland ionierna Athen och bland
dorerna Sparta, hvilka hvar för sig med god framgång
sökte förbyta den i ett tryckande öfvervälde öfver
förbundsbröderna. Spartanerna voro en tapper och
kraftig, men rå och ofta grym krigaradel, hvaremot
athenarne med sin rikare andliga begåfning gjorde
sin stad framför alla andra till ett hem för konster
och vetenskaper. Under Perikles tid (död 429 f. Kr.),
hvilken, utan att intaga någon särskild maktställning,
blott genom sina medborgares förtroende vardt den
ledande mannen i Athen under nästan en mansålder,
höjde sig denna stad till en andlig blomstring,
som intet annat helleniskt samhälle ens närmelsevis
uppnått. Men den länge närda afundsjukan mellan de
båda hufvudmakterna, som hvar för sig ville utvidga
sitt välde öfver stamfränderna till ett välde öfver
Hellas, fann omsider, då den åldrande Perikles ej
längre mäktade hålla dem inom behöriga skrankor,
ett länge sökt tillfälle att bryta ut i öppen
fejd. Denna fejd blef det långvariga, flere gånger
afbrutna, men åter förnyade, med hela förbittringen
af en brödrastrid utkämpade peloponnesiska kriget
(431-404 f. Kr.). Den förnämste mannen i detta
krig är athenaren Älkibiades, en snillrik,
men oregelbunden ande, icke utan begåfning som
statsman. Hans dristiga plan att eröfra Syrakusai,
en mäktig grekisk kolonistad på Sicilien af doriskt
ursprung och i godt förstånd med Sparta, och därmed
vinna åt Athen herraväldet på de västliga hafven,
fördärfvades vid utförandet, och dess misslyckande
var ett hårdt slag för Athen, där folkförsamlingens
styrelse, som fordom så mäktigt höjt folkets kraft,
nu urartat till blindt partikif. Striden lyk-tade
omsider så, att det besegrade och förödmjukade Athen
(404 f. Kr.) måste gifva sig åt Sparta, som begagnade
sin seger med hänsynslöst öfvermod. Alkibiades,
hvars lif bildar en ständig kedja af lysande bragder
och lättsinniga äfventyr och som än var sitt folks
gunstling och ledare, än i landsflykt hos sina fiender
spartanerna eller hos perserna, blef kort därpå mördad
af de senare. Den styrelse, som spartanerna insatt
i Athen, blef väl inom ett år störtad, men till sin
gamla glans kunde Athen aldrig mer höja sig.
Mot Sparta uppstod snart en ny medtäflare i det
dittills föga betydande Thebe, som dock var rikt
på minnen från Greklands allra äldsta forntid. Två
berömda män, Pelopidas och Epaminondas - den senare
en af historiens ädlaste hjältar - gjorde det fritt
från Spartas välde; och den senares seger öfver
spartanerna vid Leuktra (371 f. Kr.) höjde det för
en kort tid till den ledande makten i Grekland. Men
efter Epaminondas’ död i slaget vid Mantineia (362
f. Kr.) sjönk Thebe snart åter från den höjd, dit
två stora mäns snille och tapperhet mer än egen inre
kraft lyft staden* Efter denna tid var Grekland utan
herre, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
