Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
också utan spår till ledande sammanhållning; och de
evinnerliga fejderna, i bredd med ett tilltagande
sedligt och andligt förfall, gjorde det till ett
lättfånget byte för förste bäste eröfrare. En sådan
lät ej länge vänta på sig. Vid Epaminondas’ här
hade en tid vistats en ung furste från Macedonien,
landet nordöst om Grekland vid Egeiska hafvets
nordvästligaste hörn. Hans namn var Filippos. Efter
åtskilliga strider vorden konung i sin hembygd,
utvidgade han sitt välde öfver kringboende barbariska
riken; och lika förfaren i att bruka våld och list,
förstod han snart att inblanda sig i grekernas
inre strider. De rika guldfynden i hans land
kommo honom väl till pass, dels som mutor till de
grekiska städernas partiledare och yrkespolitici,
dels vid uppsättandet af en fruktansvärd här, som han
förstod att uppställa efter en alldeles ny, kilformig
slagordning, den berömda macedoniska falangen. Fåfängt
varnade den athenske vältalaren Demosthenes; högre än
hans mäktiga stämma ljöd klangen af Filippos’ guld;
och först det blodiga nederlaget vid Chaironeia (338
f. Kr.) skulle lära de oeniga grekerna, att de i den
välvillige grannkonungen funnit en herre.
Filippos var dock klok nog att undvika det yttre
skenet af öfver-herrskap. Han uppträdde allenast som
en mäktig, men välsinnad beskyddare och skaffade sig
ledningen af Greklands stridskrafter genom att låta
utvälja sig till öfverbefälhafvare i ett tillämnadt
stort krigståg mot perserna. Under rustningarna
härtill föll han för en lönmördare, kanske icke
utan persernas vetskap (336 f. Kr). Men om dessa
väntat att i hans son och arfving, den tjugoårige
Alexander (336-323 f. Kr.) finna en mindre farlig
motståndare, hade de fruktansvärdt missräknat
sig. Ty med denne unge hjälte, som med all rätt
kallas den store, uppträder en af forntidens allra
märkligaste män. l filosofen Aristoteles hade han
ägt den ypperste lärare, som väl någonsin stått en
konungason till buds, och han visade sig denne lärare
värdig. Uppstigen på tronen, satte han genast till
sitt mål att förverkliga Aristoteles’ stora tanke om
ett världsrike, hvars härskare skulle använda den
persiske storkonungens allt omfattande makt till
den helleniska kulturens främjande och utbredande
öfver hela jorden. »En sol», sade han, »lyser öfver
jorden, och en konung bör vara dess herre.» Strängt
fasthållande vid sin helleniska börd, var han en
hänförd beundrare af de homeriska dikterna, som han
förde med sig under alla sina fälttåg och hvilkas
hjälte Achilleus han valde till sin förebild.
De två första åren af sin regering använde han att
trygga sitt rikes gränser mot de nordliga donaufolkens
anfall och kufva upproriska rörelser i Grekland,
hvarvid bland annat Thebe förstördes till straff för
sitt affall. Därpå vände han sig mot perserna, gick
öfver Hellesponten och slog dem vid Oranikos (334
f. Kr.), hvarefter hela Mindre Asien låg öppet för
honom. Vid de bergpass, som föra därifrån till Syrien,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
