Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
195
deras namn. - Justinianiis var själf ingen stor
regent, men stora ting uträttades under hans tid. Han
lät uppföra den berömda Sofiakyrkan i Konstantinopel,
som länge var det mest vördade af alla kristna tempel
; men ett vida »varaktigare minnesmärke har han lämnat
efter sig i den på hans bud föranstaltade storartade
lagsamling, som än i dag bildar grundvalen för den
romerska rättens studium.
G-oternas makt hade brutits vid försöket att
återupprätta den romerska riksenheten. Men hvad som
fört dem till undergång skulle delvis lyckas för
ett annat vida råare och mindre ädelt folk. Förut är
nämndt, huru frankerna från landet vid Rhens utlopp
inträngt i Gallien. Under konungar af tnerovingernas
kraftiga, men grymma och svekfulla ätt underlade de
sig snart ett ansenligt område, och Chlodvig kan anses
som den rätte grundläggarren af deras rike, sedan
han 486 intagit en kvarlefva af det romerska väldet i
Gallien under Syagrius. Hvad som framför allt gynnade
honom var emellertid hans antagande af kristendomen,
ehuru han sannolikt trodde lika litet på Hvite Krist
som på den germaniske Oden. Men han var klok nog att
vid sin öfvergång sluta sig till den athanasianska
eller, såsom den numera kallades, den katolska
eller allmänneliga kyrkan, under det förut alla
kristnade germaner alltifrån goterna slutit sig till
arianerna. Då massan af de romerska landens befolkning
var katolsk, skilde de sig från sina nya herrar både
till stam och tro, och klyftan mellan dem blef på
detta sätt oöfverstiglig. Frankerna åter betraktades
hvarhelst de kommo efter sin omvändelse som trosbröder
och befriare, och det blef en lätt sak för Chlodvig
att kufva burgunderna och drifva västgöterna ut
ur Gallien. Sedan han därtill med en lång följd af
ränker och mord undanröjt frankernas öfriga konungar,
som voro hans nära fränder, härskade han vid. sin död
511 öfver hela Gallien intill och öfver Rhen. Hans
söner fortsatte med framgång faderns verk, underlade
sig fullständigt bur gundernas rike, eröfrade riket
Thurmgen i mellersta Tyskland och begagnade sig af
östgotiska väldets fall för att rycka till sig dess
besittningar vid öfre Donau. Kanske skulle det lyckats
dem att återupprätta det västromerska riket, om ej
en viktig omständighet lagt hinder i vägen därför.
Enligt en urgammal germanisk rättsåsikt ansågs
konungavärdigheten, där den gick i arf och icke
besattes genom val, icke såsom ett ämbete, utan
såsom en egendom, hvilken vid dödsfall gick i arf och
skiftades såsom åkerjord och annat arfvegods. Voro nu
flere arfvingar till, måste alltså riket delas mellan
dem och var följaktligen alldeles omöjligt att i flere
släktled sammanhålla, allt under det våldsamma strider
oupphörligt rasade mellan arftagarne. Ingenstädes
framträdde detta klarare än bland merovingerna,
hvilkas hela historia är en enda ohygglig kedja af
blodiga våldsdåd, där fader möt son, broder mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
