Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
i öé
broder i onaturlig förbittring bekämpa och förgöra
hvarandra. Det ofta afbrutna, men ständigt åter
upptagna broderkriget mellan Chlodvigs söner hindrade
dem ännu icke att fullfölja sina eröfringar. Det
var först, sedan den siste öfverlcfvandc af dem,
Chlotar I, för en kort tid till sin död 561 förenat
hela riket, som dess ytterligare delning mellan hans
fyra söner förde till nya strider, som voro nära att
leda till ättens och rikets undergång. Till ytterlig
vildhet drefs kampen genom det outsläckliga hatet
mellan tvenne kvinnor, drottningarna Fredegunda och
Brunehilday gifta med hvar sin af bröderna. Den senare
hade att hämnas det lömska mordet på hennes syster,
som Fredegunda låtit rödja ur vägen för att själf
få gifta sig med hennes make, konung Chilperik af
Neustrien eller västra Gallien. Brunehildas gemål,
den tappre och högsinte Sigibert af Austrasien (den
tyska delen af riket) framstod nu som germanernas
målsman mot galler och romare under Chilperik, men
blef snart (575) mördad på Fredegundas anstiftan. De
ursinniga krig, som därpå följde, voro nära att utöda
hela ätten, intill dess omsider den åldriga Brunehilda
613 föll i händerna på Fredegundas son Chlotar II och
blef på det rysligaste sätt plågad till döds. Chlotar
var därmed åter herre öfver hela riket, som nu utom
Gallien äfven omfattade Gerna äuiens västra hälft.
Den germaniska folkvandringen, som kan anses
af slutad med longo-bardernas intåg i Italien
568, börjar nu öfver allt efterföljas af mera
ordnade förhållanden. Betecknande är därvid de
germaniska folkens öfvergång från arianska till
katolska läran för att vinna enhet med folken i
de eröfrade landen. Utom i det longobardiska riket
ägde en dylik öfvergång äfven rum i det västgotiska
Spanien. Västgöterna hade, sedan Chlodvig och hans
söner fördrifvit dem ur Gallien, utbredt sig öfver
större delen af den spanska halfön, hvars eröfring
fullbordades af konung Leovigild 585 genom kufvandet
af det sueviska riket i dess nordvästra del. Kort
därefter gick hans son och efterträdare Eeccared
högtidligt öfver till den katolska kyrkan, och
därmed hade arianerna förlorat sitt sista stöd. Vid
början af 6004alet voro de tre nämnda rikena, det
frankiska, det longobardiska och det västgotiska, de
enda kvarlefvande af folkvandringens germanvälden,
under det att östromerska riket åter innehade hela
norra Afrika och delar af Italien.
Med början af medeltidens andra tidrymd flyttas
världshändelsernas tyngdpunkt än en gång till
östern. Det östromerska, eller, såsom det härefter
kallas, det bysantinska eller grekiska kejsardömet
hade nu fått en öfvervägande grekisk prägel, helst det
egentligen omfattade den del af det gamla romarväldet,
där Hellas’ språk var odlingens tungomål. Ännu var
det österlandets förnämsta makt, men snart skulle
-det se själfva sin tillvaro hotad. Efter åtskilliga
omstörtningar och kejsar-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
