Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
mord hade Heraclius bestigit tronen, men hela hans
regering (610- 641) var en till det yttersta ansträngd
kamp mot öfvermäktiga fiender. Från norr hotade
avarerna, en asiatisk nomadhord, som på ökenfolkens
gamla härstråt i hunnernas spår norr om Kaspiska och
Svarta hafven kastat sig öfver Europa (efter 560),
fördrifvit longobarderna till Italien och hotat det
frankiska riket, där Sigibert af Austrasien med möda
lyckades hejda dem. I Donaudalen bildade de emellertid
ett stort rike, som bestod i öfver två hundra år. Till
värn mot deras upprepade angrepp på Konstantinopel
såg sig Heraclius nödsakad att inkalla ett annat
barbariskt folk. Det var slaverna, ett af de många med
skyterna besläktade folken på de omätliga slätterna
öster ut från Karpaterna, hvilket där länge lefvat
ett fredligt, patriarkaliskt lif i sina bykommuner,
dar de under ledning af själfvalda äldste gemensamt
odlade byalagets jord eller liksom än i dag läto
tegarna gå i skifte från husfader till husfader. Medan
germanernas folkvandring fyllde världen med dånet af
sina strider, hade slaverna i all stillhet intagit de
tomrum, som de aftågande skarorna lämnat efter sig
i Östra Germanien, och innehade nu hela Östersjöns
sydkust ända till Danmarks gräns samt det inre landet
allt intill öfre Main och Bodensjöns grannskap. Af
dessa slaver inkallade nu Heraclius en del och gaf
dem bostäder i landskapen söder om Donau från Svarta
till Adriatiska hafvet för att mot avarerna skydda
rikets norra gräns. Dessa sydslaver blefvo emellertid
i sin ordning under följande tider rikets farligaste
fiender och sträckte sina härjningståg ända ned åt
Peloponnesos, som sedan med ett slaviskt namn blef
kalladt Morea.
Ännu större faror hotade dock från öster. Där bestod
ännu efter fyra hundra år det nypersiska riket i all
sin glans; Zoroastcrs lära behöll ännu sitt välde
öfver själarna, och storkonungarne buro urtidssagans
berömdaste hjältenamn. Det var blott motsatsen med
det ännu i sitt fall väldiga romarriket, som ej
lät märkas, att det nya perserväldet hade höjt sig
till fullt samma storhet som det gamla. Khosroes
(591–628), den siste i en lysande rad af stora
regenter, hade satt sig till mål att underlägga sig
allt land, som Kyros och Dareios ägt. Redan hade
han eröfrat alla östromerska provinser i Asien och
Afrika intill hufvudstadens portar, men då han kräfde
af trädandet af själfva Konstantinopel med allt
land i Europa, som perserna innehaft under krigen
med grekerna, samlade den till förtviflan bragte
Heraclius sitt rikes yttersta krafter och lyckades
efter en förfärlig kamp att förjaga den öfver-modige
fienden från alla hans eröfringar. Men i stället för
att därmed varaktigt trygga sitt välde beredde han
endast väg för en ny och ännu fruktansvärdare fiende.
I Arabiens ensliga ödemarker, som forntidens eröfrare
hvar efter gått förbi, lefc(e seclau urminnes tider
ett fölls af semitisk bär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
