Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204
840), var en hjälplös lekboll för de strider mellan
hans söner och f ränder om rikets delning, som fyllde
hela hans regering och mot hvilka all hans välmening
intet förmådde. Efter hans död utbröt kampen mellan
sönerna vildare än förut och slutade 843 med rikets
delning genom fördraget i Verdun, som för framtiden
fick högst viktiga följder. Lolhar, den äldste,
fick som kejsare Italien och en långsmal landremsa
utmed Rhen och Rhone från Nordsjön till Medelhafvet;
Ludvig, kallad den tyske, fick landet i öster och Karl
den skallige landet väster om Lothars rike. Detta
sönderföll redan under hans söner, och dess icke
italienska del (kallad Lotharingien, hvaraf sedan
Lothringen) skiftades mellan hans två bröder. Utan
deras afsikt och endast genom händelsernas gång
blef riksdelningen varaktig, och grunden var därmed
lagd till ett tyskt och ett franskt rike, då gränsen
mellan deras områden mestadels sammanföll med gränsen
mellan folkstammarna.
Ludvig den tyskes yngste son, Karl den tjocke,
förenade efter sina två bröders död ej blott hela
det tyska riket, utan innehade för en kort tid
såsom kejsare hela Karl den stores välde. Men
han visade sig i alla sina riken som en oduglig
stackare och blef inom kort afsatt (887). Härmed
fick karolingarnes stolta kejsardöme en ända, då
kejsartronen för en längre tid fick stå obesatt, l
Tyskland utdog deras ätt redan 911, men i Frankrike
bibehöll den sig till 987 under usla regen-ter,
hvilkas namn oftast åtföljes af ett vedernamn,
betecknande något kroppens eller själens lyte
(Ludvig den stammande, Karl den enfaldige o. s. v.),
till dess den siste karolingern, Ludvig den late,
i sin ordning blef stött från tronen af en mäktig
undersåte, liksom hans stamfader en gång störtat
den siste merovingern. Med Hugo Gapet, hertig af
Francien, uppsteg nu capetingernas ätt på tronen, som
den innehaft intill dess våra dagars händelser gjort
slut på det franska konungadömet. Deras hcrtigdöine
Francien gaf hädanefter namn åt riket (Frankrike
kallades förut med sitt romerska namn G-allien),
och dess hufvudstad Paris blef äfven rikets. Men
de förste capetingerna voro obetydliga män, som
därtill måste köpa de storas bistånd med inrymmandet
åt dem af alla möjliga fri- och rättigheter. Det
egendomliga statsskick, som fått namn af feodalismen
eller länsväsendet, kom därför i Frankrike på den
tiden till sin högsta utbildning. Det var i själfva
verket den lagstadgade laglösheten, den starkares
rätt satt i system, där hvar man gjorde, hvad han
ville, så framt han ej fick vika för en mäktigare
vilja. Tryckande skatter och tyngande krigstjänst
hade efter hand förmått de små jordägarne att gifva
sig under de större och taga sin jord som förläning
af dem mot skydd till lif och gods. Ingen makt är
mera oinskränkt än den, där den encs timliga välfärd
och egendom är beroende af den andres godtycke, och
länsherrarne visste äfven att bruka sin makt tilj det
yttersta. Hvarje det minsta motstånd m°t deras vilja
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
