Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
eller nycker straffades med oblidkelig grymhet, och
föreningar af ännu kvarstående smärre jordägare till
inbördes hjälp och skydd för sin egendom behandlades
som upprorsförsök. Snart såg sig länsherren i sin
ordning tvungen att för sin säkerhet böja sig under
en annan och mäktigare våldsman och denne under
en tredje och så vidare, till dess hela samhället
bildade en följd af öfver hvarandra sig höjande
länsherrar och vasaller (låntagare). Enhvar lydde
sin öfverrnan, så länge han var tvungen därtill, och
tog igen sin skada genom att af all makt förtrycka
sina underhafvande. Inbördes tvister af gjordes med
vapen i hand, därvid vasallerna voro pliktiga att
bistå sin länsherre, om det ock var mot dennes högste
öfverherre, och. feodaltiden bildar därför en kedja af
ändlösa små fejder. Öfver det hela stod väl konungen
eller kejsaren, då sådan fanns, men hans herrerätt
aktades aldrig längre, än han med våld och vapen
mäktade gifva eftertryck däråt. Under tiden var den
vid jorden fäste bondens lott uslare än de slafvars,
hvilka kyrkans nit gjort allt för att frigöra och
äfven till det mesta lyckats. Han var ett värnlöst
offer för herrens tyranni och ett viljelöst redskap
för hans nycker, som ej fick klaga, då denne röfvade
hans hustrus heder eller inför hans ögon piskade hans
barn till döds, utan fick vara glad, att han af gunst
och nåd fick behålla lifvet.
Med en märkvärdig seghet hade denna barbariska
samhällsordning, där i öfrigt drag af germanisk,
keltisk och romersk lagstiftning smälte samman
i ett brokigt virrvarr, utbildat sig alltifrån
folkvandringens tid som en följd af de germaniska
eröfrarnes missbruk af den starkares rätt. Men i denna
tid nådde den sin höjd och befäste sig öfver allt, där
germaner innehade gammalt romerskt land. Ej underligt,
om under dessa dystra tider en till förtviflan stegrad
modlöshet grep alla sinnen och rykten om världens
snart förestående slut funno allmän tilltro. Så
var framför allt fallet före år*l,000, då världens
undergång väntades, så snart det första årtusendet
efter Kristi födelse gått till ända. Denna tro bidrog
ej minst att förlama motståndet mot de fruktansvärda
yttre fiendemakter, som denna tid hotade västerlandet
med undergång för den lilla rest af odling, som
fanns kvar. Arabiska sjöröfvare härjade Medelhafvets
alla kuster och hotade själfva Rom. Från Uralbergen
hade ett finskt folk, ungrarne eller magyarerna,
dragit väster ut uppför Donaudalen, och deras vilda
ryttarhorder svärmade gång efter annan genom hela
Tyskland ända in i Frankrike och Italien, öfver allt
utbredande fördärf och ödeläggelse. Blott med möda
kunde de utmärkta tyska konungarne af sachsiska ätten,
Henrik 7(918-936) och hans son Otto /, kallad den
store (936-973), i blodiga fältslag hålla dem stången
och bringa dem att afstå från sina roftåg.
Vida varaktigare följder skulle dock vikingatågen
medföra. Den germaniska och den slaviska
folkvandringen hade nått sitt slut; nu tog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
