Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
200
en nordisk folkvandring sin början. Lika länge som
på Grermaniens fastland hade i de tre nordiska landen
germaniska stammar varit bofasta, och småningom hade
här på inhemsk grund den för germanerna egendomliga
samhällsordningen och odensdyrkan nått sin högsta
utbildning. Skyddade genom hafvet från plötsliga
öfverfall, torde de redan på romar-nes tid bragt sin
samhällsdaning längre än sina bröder på fastlandet,
och det är ej osannolikt, att långt före historisk
tid stora välden här uppstått och gått under. När de
nordiska folken först trädde i närmare beröring med
utlandet, bestodo där, sannolikt sedan lång tid,
två mäktiga välden, det svenska och det danska,
som uppkommit genom förening af smärre landskap
eller fylken. Kort före 900 grundades äfven Norges
rike genom eröfring af Halfdan svarte och Harald
hår-fager. De flesta af folkvandringens germanstammar
ansågo sig härstamma från norden; mången nordman
kämpade i deras härar, och lusten att söka bättre och
rikare länder har i all tid med underlig makt lockat
nordbons håg. Långt fore historisk tid torde deras
skepp ha befarit Östersjön och uppsökt Britanniens
kuster; ett anfall af dem på norra Frankrike omtalas
redan under Chlodvigs söner. Men det var först
omkring 800 som de började bli farliga för halfva
Europa. Måhända gaf någon förbättring i deras fartyg,
som på den tiden Öfverträffade alla andra i Europa,
fritt spel åt deras vandringslust, som dessutom
torde eggats af hvälfningar i hemlandet, såsom Norges
förening till ett helt, och af religiös ifver, eldad
genom de sachsiska trosbrödernas undergång. Omkring
800 svärmade deras skepp redan kring västerlandets
alla kuster, och i två hundra år voro nordmännen en
skräck för folken, söm i kyrkorna badö Gud bevara
sig för deras raseri.
I Skotland och Irland grundade de en mängd små riken
under en följd af strider, som slutligen medförde den
blomstrande keltiska odlingens undergång, dock ej förr
än den ofvat en viktig återverkan på de för ädlare
inflytelser öppna nordiska sinnena. I England kämpade
anglo-sachserna i två hundra år för sitt oberoende
mot vikingarne. Ur deras egna strider om landet hade
småningom framgått dess delning i sju konungariken,
af hvilka än det ena, än det andra intagit främsta
rummet. Af dessa dukade Northumberland i nordöst,
som en tid varit det förnämsta, fort nog under för
danskarne, medan Westsex under Egbert och hans ätt
(efter 827) för första gången samlade folket till
ett helt mot inkräktarne. Endast delvis lyckades
Alfred den store, (871-901), hvars äfventyr och
bragder folksagan förhärligat, att med anlitande
af sitt snilles alla hjälpmedel värna sitt land
och ordna dess författning. Danskarne förblefvo
herrar öfver hela nordöstra hälften af landet, den
s. k. Danelogen. Omkring 1000 retade konung Ethelred
genom att svekfullt låta mörda alla danskar i sitt
rike Danmarks konung Sven tveskägg till ett hämdetåg,
som slöt med Englands fallständiga eröfring.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
