Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
Burgund. Ursprungligen ett franskt län, hade detta
land under kampen mellan England och Frankrike
gjort sig oberoende och vunnit stor rikedom genom
herraväldet öfver Nederländerna, hvars idoga folk
slutligen lärt sig konsten att genom ett nät af
dammar skydda sitt lågland mot hafvets inbrott och
hvars städer genom sin handel och industri voro de
rikaste i Europa utom Italien. Dess krigiske hertig
Karl den djärfve syntes för en tid nära att genom sina
eröfringar lägga grand till en burgundisk stormakt i
mellersta Europa, då han 1477 stupade i en strid mot
schweizarnes fattiga, men frihetsälskande bergfolk. I
sina dalar vid Alpernas fot hade dessa sedan början
af 1300-talet af skuddat huset Habsburgs ok och under
ständigt ökad -anslutning försvarat sina friheter,
till dess nu äfven Karl den djärfve fann sin död mot
dem. Den rika hemgift af land hans dotter medförde
och än mer giftermålet med den spanska tronarfvingen
gjorde huset Habsburg till det mäktigaste i Europa;
men dess vidt skiljaktiga landmassor visade sig snart
omöjliga att sammanhålla och invecklade det i en mängd
af stridigheter i olika delar af Europa. Synnerligen
ödesdiger blef kampen i Italien, när habsburgarne
upptogo de spanska anspråken gent emot Frankrike;
och de invecklades än mera, då till striden om
Neapel äfven fogade sig en dylik om Milano, hvilket
ingen ville unna åt den andre. Italien, där de fria
städernas republikanska författningar allt oftare
omstörtades af folkledare, som på deras spillror
grundade nya fursteätter (Sforza i Milano, Me-dici i
Florens o. s. v.), blef sedan dess ett slagfält, där
franska och österrikiska härar mätte sina krafter,
och så har det förblifvit intill våra dagar, då
nationell enhet tryggat det mot yttre fienders våld.
Af de italienska städerna bevarade ännu Grenua och
Venedig sitt herravälde på hafven, intill dess
vid tidehvarfvets slut oväntade händelser ledde
världshandeln i nya banor. Öfver det ännu rika och
blomstrande Egypten handlade de med Indien; sedan
det spanska Gibraltar fallit i de kristnas händer,
framträngde efter 1318 venetianska skepp ända till
Nordsjön; och öfver Svarta hafvet, dit genuesernas
vänskap med byzantinerna öppnat dem tillträde,
knöto de förbindelser med mongolerna i den yttersta
östern. I öster upplöstes långsamt Dschingis-khans
rike; 1368 gjorde sig äfven Kina oberoende. Men hans
verk skulle snart upptagas af en ny världseröfrare,
Timur lenk (den halte), vanligen kallad Tamerlan, en
muhammedansk furste af sannolikt turkisk härkomst,
som från 1369 till sin död 1405 under en rad af
fruktansvärda härtåg upprättade det gamla riket i
hela dess vidd. Men detta rike, där Samarkand för en
kort tid var en af världens förnämsta hufvudstäder,
blef ännu kortvarigare än det gamla och bidrog genom
de nederlag det tillfogat sina medtäflare att bana väg
för nya makter. De ryska storfurstarne af Ruriks ätt
i Moskva, som länge varit mongolernas djupt ödmjukade
slafvar, buro sitt öde med äkta ryskt tålamod,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
