Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
229
intill dess Ivan III efter 1462 fann tiden inne att
bryta de söndrade för-tryckarnes ok. Med honom togo
de gamla riksdelningarna en ände; Ryssland styrdes i
halft mongolisk, halft byzantinsk anda och samlade
sig till ett helt, hvars makt dess grannar snart
skulle få pröfva.
Ännu länge förblef dock Polen mäktigast af slavernas
riken. Efter långa inre strider förenade det sig
vid år 1300 till ett helt, och Kasimir den store
(1333-1370) gjorde det aktadt i hela Europa. En väldig
makttillökning vann det 1386, då dess drottning Hedvig
förmälde sig med storfursten Jagello af Litauen. Mot
de tyska riddarne och svärds-riddarne, som behärskade
hela östersjökusten från Pommern till Finska viken
och höllo de med våld döpta infödingarne i ett hårdt
slafveri, samlade sig på 1200-talet de ännu hedniska
litaverna till en mäktig stat, som snart erofrande
förde sina vapen djupt in i Ryssland och ända nedåt
Krim. Men i stället att här fullfölja den uppgift,
som låg för dem, att från det befriade Kiev bryta
mongolernas makt och förnya Ruriks välde, funno de det
mer af nöden att förena sig med Polen mot de tyska
riddarne. Jagello måste därför bli kristen af den
västerländska kyrkan, och som konung i Polen blef
han stamfader för jagellonernas ätt, som härskade
där till 1572 och i väldiga drabbningar från 1410
till 1466 bröt riddarnes makt.
För Jagellos son Vladislav V syntes en stor uppgift
yppa sig såsom kristenhetens värn mot en ny och
farlig fiende. Ur den förödelse, som mongolerna
vållat, höjde sig efter år 1300 osmanernas turkiska
stam, så nämnda efter sin förste höfding Osman,
men sedermera allmänt kallade turkar. Omkring 1360
gingo de från Mindre Asien öfver till Europa, där
det svaga byzantinska riket ej mäktade hindra dem
att fatta fotfäste och i väldiga härtåg skynda från
den ena eröfringen till den andra. Deras härskare,
som antagit titel af sultaner, kufvade 1389 det
en tid mäktiga serbiska riket, 1393 Bulgarien och
slogo 1396 en mot dem utsänd stor korsfararehär från
västra Europa. Ett förfärligt nederlag mot Timur
1402 stäckte för någon tid deras makt, men de kristna
försummade att begagna sig af tillfället, och snart
stodo de där åter, fruktansvärdare än någonsin. Genom
ett giftermål med drottningen af Ungern lade den
nyssnämnde konung Vladislav äfven detta rike till
sitt förut stora välde; ett högtidligt besvuret
fredsfördrag med turkarne blef trolöst brutet,
sedan prästerskapet intalat konungen, att han ej
var kristenhetens fiender någon trohet skyldig,
men i slaget vid Varna 1444 förlorade han segern och
lifvet. Nu syntes intet mera kunna stå turkarne emot,
och 1453 föll Konstantinopel i sultan Muhammed II:s
händer efter ett förtvifladt motstånd, hvarunder
kejsar Konstantin XI dog en hjältes död. Blott det
tappra motståndet af den albanesiske hof din gen
Skander-beg och Ungerns krigiske konung Mathias
Corvinus hejdade for en tid deras segerlopp. Men en
mängd flyktingar, som undan dem drogo till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
