Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Historia - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
251
all inblandning i fastlandets angelägenheter.
Elisabet efterträddes af den afrättade Maria Stuarts
son, konung Jakob af Skotland, såsom den närmaste
tronarfvingen; och därmed var grunden lagd till
de britiska öarnas förening till ett enda stort och
mäktigt rike, och de månghundraåriga striderna mellan
England och Skotland bragtes till slut. Huset Stuart
fann sig dock aldrig väl till rätta i de engelska
förhållandena. Dess förste konung, i England kallad
Jakob I, var en kammarlärd teoretiker, som spekulerade
öfver konungamaktens gudomliga ursprung och dess däraf
härflytande fullständiga frihet från begränsning genom
under-såtarnes vilja. Med denna uppfattning var
det icke förenligt, att han på något sätt - äfven
där Englands statsintressen uppenbart fordrade ett
ingripande - tog parti för de på Europas fastland
kämpande protestanterna, hvilka han betraktade såsom
upprorsmän mot deras lagliga öfverhet. Det var
dock först under hans son Karl /, som striden mellan
folkmakt och konungamakt kom till öppet utbrott.
Då konungen behöfde penningar till sin här, sökte
parlamentet begagna sig af hans penningenöd till
att genomdrifva sina rättsanspråk och af tvang honom
äfven 1628 ett samtycke till den s. k. petition
of rights, i hvilken parlamentets gamla friheter
bekräftades. Detta hindrade dock ej konungen att
trolöst bryta sina förbindelser, då han menade, att
intet aftal kunde inskränka hans af Grud förlänade
makt; och under elfva år regerade han enväldigt
utan parlament och utkräfde skatter efter godtycke.
Denna ställning blef dock i längden ohållbar,
och 1640 såg han sig tvungen att inkalla det
sedan s. k. långa parlamentet. I början gjorde
detta kort process med åtskilliga af hans gunstlingar,
och då han äter försökte att skrida in med makt,
blef detta hans olycka. Striden hade nu (efter
1642) kommit så långt, att endast vapen kunde falla
utslaget. På konungens sida stod adeln, de
s. k. kavaljererna, och främst bland folkfrihetens
förkämpar stodo rundhufvudena eller puritanerna,
de ifrigaste af de många sekter, som skilt sig från
högkyrkan, och hvilka med en reformert lärobyggnad
sökte att både inom kyrkan och staten genomföra
en demokratisk författning med den äldsta kristna
kyrkan till förebild. Dessa puritaner uppträdde
snart ej blott mot konungens person, utan mot
själfva konungadömet såsom en mot bibel och religion
stridande inrättning. Bland deras ledare
utmärkte sig snart Oliver Cromwell framför
alla de andra. Inom kort hade han ryckt
till sig rörelsens hela ledning, och i kriget
mot konungen ådagalade han rent af förvånande
fältherreegenskaper. Konungen blef flere
gånger slagen och måste taga sin tillflykt till
skottarne, som dock äfven rest sig mot honom och
af hvilka han nu blef utlämnad till engelsmännen.
De ifrigaste republikanerna de s. k.
independenterna, fordrade häftigt hans död, och mot
Cromwells vilja, men utan att han egentligen sökte
hindra det, blef konungen ställd inför en domstol,
dömd till döden och afrättad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
