Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
343
Af den stora mängd pjeser han skrifvit är Medea,
historien om styfniodern, s-om älskar sin unge
styfson, den bästa,
Efter Euripides följde väl ej så få dramatiker,
men ingen af dem har skrifvit något af det värde,
att det förtjänar upptagas här.
Komedien är till sin yttre form lik tragedien, med
undantag af att trilogien aldrig användts för den. Den
är i hög grad djärf, sysslar med det offentliga
politiska lifvets strider och ger i en fantastisk
form en mycket personlig satirisk spegelbild af de
ledande männen i Athen och deras svagheter.
Greklands förnämste komediförfattare är Aristofånes (*
omkr. 444 f omkr. 388 f. Kr.). Hans pjeser utmärka sig
för en bitande, öfver-dådig kvickhet, ett gnistrande
godt lynne. Mest berömda af dem äro Biddarne, en satir
på folkledaren Kleon, samt Molnen, där Sokrates och
sofisterna förlöjligas.
Efter den gamla attiska komedien, som behandlade
det offentliga lifvet, kommer den sen-attiska,
representerad af Menander, som till mål för sitt löje
tager privatlifvcts och de enskilda människornas fel
och svagheter. Efter den är det den romerska komedien
är bildad.
Jämte dramat ha vi att under denna period fästa oss
vid de stora prosaisterna. Deras verksamhet börjar
ungefär samtidigt med att dramats höjdpunkt är
uppnådd. Den förste prosaist af betydelse, som möter
oss, är historieskrifvåren Herodotos. Han föddes
484 f. Kr. Hans verk har sin största betydelse
därför, att han är den förste, som söker skilja
historien från sagan samt att han, på samma gång
han ger en historisk framställning, äfven skildrar
landets natur och egendomlighet. Hans historia, som
omfattar de persisk-grekiska krigen, torde ha varit
afslutad ungefär samtidigt med peloponnesiska krigets
början. En ytterligare förtjänst hos den är den
filosofiska enhet den får därigenom, att författaren
söker framhålla, hur alla historiens händelser äro
grundade i en gudomlig världsordning, som för honom
tager formen af en nemesis divina (vedergällningslag).
Ett ytterligare steg framåt tager historieskrifningen
genom det peloponnesiska krigets skildrare, den
tretton år yngre Thukydides. Hos honom möter oss
för första gången ett försök till att förklara de
historiska händelserna ur de handlande personernas
karakter. Är Herodotos historieskrifningens epiker,
är åter Thukydides dess dramatiker.
Som den tredje af tidehvarfvets historici ha vi
Xenofon, den kände författaren till De tio tusendes
återtåg. Hos honom finns ej någon filosofisk,
sammanhållande enhet. Han är endast krönikeskrifvaren,
sona berättar, hvad han själf sett, men detta gör han
på ett ledigt, målande språk, i korta, träffande drag.
Bland tidehvarfvets talare ha vi att minnas
Demosthenes, mönstret för alla tiders vältalare,
och bland filosoferna Platon, den idealistiska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
