Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
342
Aischylos (* 525 f 456 f. Kr.) är kanske den mest
karakteristiske af alla. Han behandlar sina ämnen i
den för dem så lämpliga trilogiformen, tager upp de
gamla sagorna sådana de voro, är fylld af from vördnad
för dem och de gudar, som jämte hjältarne handla i
dem. Det ligger en storslagen, nästan titanisk kraft
öfver de karakterer han framställer. Sammanlagdt har
han skrifvit närmare 90 dramer. Af dem finnas dock nu
blott T i behåll. Märkligast af hans stycken äro den
trilogi, som behandlar Prometheus’ strid mot Zeus,
samt den - omfattande dramerna
Agamemnon, Dödsofferbringerskorna och Eumeniderna -
som, med ämnet taget ur den atridiska kungasläktens
historia, behandlar Klytaimnestras mord på Agamemnon
och hennes son Orestes’ hämd därför.
Sofokles, den andre af de store tragöderna (* 496 f
406 f. Kr.), är mera fin och elegant än Aischylos. Det
går ett vekare drag genom hans dramer, de äro i formen
mera utbildade än Aischylos’, och språket i dem står
på höjden af fulländning. Men de ha ej Aischylos’
sublima höghet och kraft, och den gamla tron på
rättvisan i gudarnes styrelse, som i ett drama,
så nära förbundet med religionen som Hellas’, var
så viktig, är ej lika fast som förut. Ödet, slumpen
intager i Sofokles’ dramer stor plats.
De mest uppskattade af de stycken, han skrifvit,
äro Antigone samt dramerna om Oidipus, hvilka alla
tillhöra den teban-ska sagokretsen.
Upplösningen, spårad hos Sofokles, blir verklighet
hos Euripides (* 480 antikens realist. Han går både
i stil och upp-Stilen, som förut i all sin kraft
var lugn, nästan plastisk, blir hos honom häftigare,
lidelsefull; uppfattningen af gudarne ändras därhän,
att tron bytes i tvifvel och att slumpen, redan
märkbar hos Sofokles, hos honom framträder alldeles
påtagligt. De gamla ämnena måste han hålla fast,
men han behandlar dem i hög grad fritt, och då han ej
kan få utgången trolig på annat sätt, låter han den
förmedlas af en gud, som med hjälp af en flygmaskin
kommer ned på scenen och reder ut, hvad hjältarne
trasslat ihop. Det är häraf namnet gudamaskineri
(deus ex machina) kommit.
Sofokles,
f 405 f. Kr.), fattning från det gamla.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
