Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
350
stor, ehuru för oss främmandeartad skönhet. Dessa
äro de båda jättedikterna Ramajana och Mahabharata.
Rama j ana, som är aifattadt på 24,000 slokas eller
verspar af två sextonstafviga rader, är dikten om
Rama, den store nationalhjälten. Dess innehåll är en
poetisk skildring af den ariska kulturens nedträngande
mot söder.
Mahabharata, affattad på 100,000 slokas, är
till sin stomme en skildring af Kauravas’
eller Kuruättlingarnes strid med Panduas,
Pandu-ättlingarne. Jämte detta äro i dikten inflätade
en mängd episoder eller bihandlingar af det mest
olikartade innehåll.
Ramajana är antagligen skrifven under sista
århundradet fore vår tideräkning. Mahabharatas olika
delar äro af vidt skild ålder, en del af dem tidigare,
en del betydligt senare. Den förra dikten är efter all
sannolikhet skrifven af en skald vid namn Valmiki,
den senare tillskrifves en fingerad person, Vyasa
(anordnaren).
Ehuru den hinduiska litteraturen nog har flere epos,
äro emellertid dessa dikter de for dess epik mest
karakteristiska. Den karakter det hinduiska epos,
representeradt af dem, får är, ehuru ofta vildt
fantastisk, af ett ädelt och upphöjdt slag. Det
är mindre konstnärligt till kompositionen än det
grekiska, men mera talande till känslan på grund
af sina vackra naturskildringar och sin upphöjda
framställning af kvinnlig trohet och hängifvenhet.
Den andra diktart, som är synnerligen väl företrädd
i den hinduiska litteraturen,- är dramatiken. Till
åldern är den betydligt närmare oss än epiken. Dess
början kan knappast sättas tidigare än till första
århundradet af vår tideräkning, dess blomstring vid
pass fem hundra år senare. Som allt drama började
äfven det hinduiska i samband med religionen, men
öfvergick till att behandla världsliga ämnen. Dess
utveckling är troligen fullt nationell, ehuru det
företer egendomligheter i formen, som erinra om
den senklassiska tragedien. I stämningen står det
närmare det moderna romantiska dramat, ty liksom
den hinduiska epiken utmärker det sig för otyglad
fantasi, natursinne och genom att det framställer
upphöjda kvinnogestalter.
En språklig egendomlighet är att dialogen ofta
är affattad på två olika språk sanskrit och
prakrit. Hjälten och de ledande manliga bifigurerna
tala sanskrit, de öfriga männen och kvinnorna det
simplare prakrit. Dialogens yttre form är prosa, men
den af brytes ofta af inströdda rent lyriska dikter.
Antalet dramer, som blifvit bevarade, är ej stort;
det går upp till omkring femti, men deras värde är
så mycket större.
Den förnämste kände författaren är Kalidasa, som
lefde omkring 550 e. Kr. Hans stycken beteckna den
hinduiska dramatikens höjdpunkt. Mest bekant af dessa
är det mytologiska herdedramat Sakuntala, som äfven
finns öfversatt på svenska af Hj. Edgren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
