Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
353
maniska landen. Ty under nyare tiden är det att märka
att litteraturen har karakteren af nationallitteratur;
under medeltiden kan man snarare urskilja olika för
flere land gemensamma litteraturgrupper.
Betrakta vi först de nytillträdande folkens insatser i
litteraturen, så är det egentligen från skandinaverna
och germanerna de värdefullaste tillskotten kommit.
I motsats till den veklighet och sedeslapphet,
som var ett karakteristiskt tecken för den döende
antikens litteratur, är skaplynnet hos så väl den
skandinaviska som den germaniska poesien kraftigt,
djärft, stundom rått, men aldrig lågt, och präglas
af en sedestärkande aktning för kvinnan.
De skandinaviska folkens stora poetiska insats äro
eddorna, som dels innehålla guda-, dels hjältesagor.
Frågan om huruvida det är på hednisk grund eller
under kristet inflytande de först tillkommit är
ännu icke utredd. Men hvilken grund de än må hvila
på, står det fast, att deras sedliga halt i det
väsentliga är lika upphöjd som deras poetiska värde
stort. Allt naturligtvis efter den tids måttstock,
under hvilken de folk, som alstrat dem, lefde, så
att t. ex. blodshämden är ett genomgående drag uti
dem. Detta framträder förnämligast i hjältesagorna,
t ex. i den om Sigurd Fåfnesbane.
Den ena eddan, som egentligen är en slags poetik för
hvad en isländsk skald behöfde veta beträffande sina
kvädens innehåll och form, är affattad af Snorre
Sturlasson (1178-1241); den andra, vanligen kallad
Saemunds edda, omfattar sånger från olika tider,
de äldsta antagligen från 800-talet, de yngsta från
midten af 1000-talet.
Båda torde ha haft äldre dikter till källor.
Germanernas insatser äro de båda väldiga episka
dikterna Hilde-brandslied och Niebelungenlied.
Af dessa är Hildebrandslied äldst. Den går troligen
tillbaka till 700-talet. Dess ämne är Hildebrands
strid med sin son Hadebrand.
Niebelungenlied, sagan om Sigfried och Brynhild,
behandlar samma ämne som en del af eddasångernas
hjältesagor och grundar sig som dessa antagligen på
äldre nu förlorade folkdikter. I den form vi känna
den torde den vara från slutet af 1100-talet.
Närmast besläktade med skandinaver och germaner äro
anglosach-sarne. Deras viktigaste medeltidsdikt
är Beowulfskvädet, liksom de andra grundadt på
äldre folkdikter samt antagligen affattadt på
800-talet. Dess ämne är götarnes kämpe Beowulfs
strider mot jättar och troll.
Utom dessa de olika germaniska stammarnas stora
episka dikter finnes äfven af deras poesi kvar en
mängd sagor dels om inhemska släktfejder, dels af
främmande ursprung - såsom den om Didrik af Bern
m. fl. - som sedan lefva upp i olika bearbetningar.
Andra folk, som ej få glömmas, äro kelterna med sina
till innehållet fantastiska, i formen stränga dikter,
de s. k. Ossians sånger, som, Enhvar sin egen lärare,
23
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
