Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
I 18:de århundradet arbetade den neapolitanska
skolan på melodiens utbildning och tillade till
stråkinstrumenten i operaorkestern oboer, flöjter,
horn m. m. Pergolese skapade den komiska operan i
Italien (buifa), Grétry m. fl. i Frankrike (comique),
Hiller m. fl. i Tyskland (Sing-spiel). De båda
samtida snillena Handel och Sebastian Bach bragte
till fulländning, den förre oratoriet, den senare
mässan och orgelkonsten. Handel är mera universell,
slående och lättfattlig, på samma gång han dock
medförde åtskilligt bravurprål från operan, som
han först odlade. Bach är mera inåtvänd, djupsinnig
och svårfattlig, men har för tonkonstens utveckling
större betydelse än den förre, i det han sammansmälte
den äldre kontrapunkten med den nyare harmonien och
så till vida kan sägas utgöra den innehållsdigraste
löpknuten i hela musikhistoriens tråd. Den tragiska
operan nedsjönk slutligen till en rad af ändlösa
arior, skrifna mera i bravursångarens än den
dramatiska sanningens intresse, hvilket framkallade
Glucks operareform till förmån för större sanning,
enkelhet och natur. En svensk operainstitution
stiftades af Gustaf III, och för densamma inkallades
de tyska kompositörerna Naumann, Kraus, Vogler och
Hceffner.
Frän den stränga stilen hos Sebastian Bach bildade
dennes son Emanuel Bach en öfvergång till den fria
stilen hos Haydn, som gaf åt de stora instrumentala
arterna, stråkkvartetten och symfonien, deras form af
utvecklad sonat och ingöt ett friskt folkligt element,
framför allt i menuetterna. Universalsnillet Mozart
skapade mästerverk i alla grenar, både symfoni-,
kammar- och kyrkomusik, och förenade i operan Grlucks
dramatiska uttrycksfullhet med den italienska formens
behag.
Det 19:de århundradet innesluter i sin första
fjärdedel tre namn, som ännu räknas till den egentligt
klassiska perioden, nämligen Weber, som gaf sångspelet
dess rätta nationalfärg, Schubert, som bragte visan
till konstnärlig rang, och Beethoven, som fulländade
instrumentalmusikens alla större former och arter och
förhåller sig till Mozart såsom Michel Angelo till
Rafael, det sublima till det sköna, det subjektiva
till det objektiva. Efter Beethoven har tonkonsten
som sådan icke gjort något principiellt framsteg inom
de större, absoluta musikformerna, men väl sökt i
detalj rikare utarbeta eller friare modifiera dem,
förbinda dem med hvarandra eller med ämnen utanför
musikens område, rikta material och teknik samt
lägga vikt vid det nationella och personliga framför
det allmänmänskliga, känslan framför fantasien, men
tillika det reflekterade framför det naiva. Därjämte
har alltjämt fortgått en efterverkan af den klassiska
epoken.
Rossini gaf den italienska operan, särskildt buffan,
ny fart, och följdes med bleknande glans af Bellini,
Donizetti och Verdi, tills den den siste jämte
Boito och Mascagni försökte nya uppslag. I Frankrike
fortverkade Grlucks ande hos Cherubini, Spontini och
Méhul, hvarefter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
