Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Litteratur och konsthistoria - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
521
veckrik, mjukt fallande dräkt. Dess framställningssätt
är idealiserande, den framställer helst kroppen i
ett tillstånd af full hälsa och harmoni samt i lugn
hvila eller den spänning, som kommer omedelbart före
en rörelse.
Att framställa det individuella, det sjukliga eller
fula tillkommer ej skulpturen under fullt iakttagande
af dess stillag, lika så litet som att framställa en
person under den fulla inverkan af en till sin spets
drifven andlig eller kroppslig rörelse,
Helbilden bör vara så komponerad, att den, utan att
jämvikten eller skönheten i linjerna stores, kan
ses från hvilket håll som helst, gruppen så, att,
hur man än står, inga linjer i den ena figuren skär
af viktiga linjer eller döljer betydelsefulla delar
af den andras kropp.
Upptager en grupp flere än två figurer, måste de
gruppera sig kring en^midtfigur, symmetriskt till
hvarandra.
Keliefen under skulpturens bästa tid framställer
endast figurer i samma plan, ordnade rytmiskt
i följd efter hvarann och ger ej någon
perspektivframställning.
Formen, konturerna, är hos skulpturen det
viktigaste. Dock användes färgen till och med af
grekerna på marmorbilder; inom träskulpturen är
den vanlig.
Skulpturens historia. Den antika skulpturen.
Skulpturen framträder redan hos de österländska
folken, men utan att man har dess stil fullt klar
för sig eller behandlar formen med konstnärlig frihet.
I Indien framställa skulpturerna, påverkade af
den mystiska och natursymboliserande religionen,
gudabilderna som vidunder med flere hufvud eller flere
armar för att beteckna öfvermåttet af en viss egenskap
samt sammansätter nian figurer med blandade djur-
och människokroppar. Dessutom är behandlingen af den
mänskliga kroppsformen slapp och vällustigt vek.
De persiska och assyriska skulpturerna, mest reliefer,
äro däremot schematiskt torra och stela.
Detta gäller äfven de egyptiska, som i motsats
till de indiska skulpturernas yppiga former äro mera
tunna. Där drifver man äfven sammansättningen af djur-
och människokroppar längst, i det man ger människorna
djurhufvud.
Först i Hellas utvecklade sig skulpturen till verklig
fri och skön konst, Men där nådde den också sin
höjdpunkt. Den har aldrig kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
