Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 2. Inom hus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
)NOM HUS.
19
geschvindt Springa i vanterna — men nu får jag belägga, annars, märker
jag, går jag åter till segels.”
Då Magda läste den afdelningen i brefvet, som hennes Ragnar
kallat ett ord apart, sväfvade hon på rösten, och så hade hon äfven gjort,
då hon läste samma sak förra gången.
”Jag ville önska”, yttrade hon, innan gubben hann säga något, ”att
Ragnar skickat penningarna i brefvet! Det är nu öfver tre veckor som
lär Icke smakat annat än fisk, bröd och potatis — ack, den som
kunde skaffa lite kött!”
”Åh, prat, barn — fisken är en välsignad föda.”
”Men kraftlös. Jag vet ej hvad jag ville ge till, om jag hade en
orre eller en hare — det vore väl icke hela verlden. Men hvem törs
tänka på det: allt skall till herrgården!”
”Gud gifve att vi ej hade värre från herrgården, än det att de
behålla hvad som icke är för fattigt folk!”
”Nå, det vet jag visst — när Ragnar är hemma om vintern,
skjuter han ju till månget godt mål!”
”Ja, men jag säger att Ragnar, som gjort hemgång på Almviks
egor, må vara glad om ej patron stjäl sig in på hans tillbaka! Det är
icke nu så som det var den tiden, då Almvik var i sitt gamla
herrskaps ego.”
Medan svärfadern och svärdottern så språkades vid, gaf ingen akt
på ”fanten”, hvars ansigtsmuskler rycktes af och an — om till skratt
eller gråt, var ej så godt att säga. Han sänkte derefter hufvudet i
handen, men genom fingrarnes galler framlyste ett par stora ögon, som
ständigt riktades mot samma mål, och detta mål var Magda.
”Jag skall icke längre låtsa som om jag ej förstode far!”
svarade hon med en röst af kufvad harm. ”Det är nog sant att han blifvit
närgångnare i både ord och blickar, än han tordes i vintras, då Ragnar
var hemma. Men frukta ingenting, far: jag är allt densamma som
reder mig!”
”Och när du säger det, qväfver du ändå tårarne... Den dåliga
menniskan!”
”Ja, nog är han det alltid .. men, som sagdt, det är icke för
någon enfaldig dufva som han lägger ut sina giller: jag har både näbb och
klor, om det gäller.”
”Godt, mitt barn,” svarade svärfadern leende, ”det är ej för intet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
