Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 4. Kammaren och Loftet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30
Kammaken och löftet.
Men på sednare tiderna roade det honom synbarligen mera att
göra allt lör Magda.
Magda hade, om hon så veiat, kunnat behandla honom som en hund,
blott hunden fått slicka hennes hand. Men Magda var god och använde
sitt välde endast för att få Calle att dubbelt mot förr hålla 1 vid utarbetet.
Inom hus var Calle till det mesta barnpiga.
De små trifdes så’ innerligt väl hos honom, emedan han älskade
dem, och alla barnen i grannskapet älskade ”fanten”, som lekte med dem
och alltid tog dem i försvar.
Men såg han sina älsklingar undergå den brukliga hus-agan, då
kom han i berserker-raseri — det var då lian kallades ”galne Calle”;
ty som lian var emot all handgriplig uppfostran, men ej rätt kunde
uttrycka sitt system på annat sätt än genom att låta uppfostrarne sjelfva
erfara verkan af deras system, så flög han utan försyn på både
gammal och ung, och hans starka jernhänder utdelade då med passionerad
ihärdighet de slag, hvilka han sedan gråtande erbjöd sig att sjelf i sin
tur emottaga.
Men man skrattade blott åt galne Calle och aktade sig så godtman
kunde att låta honom se den hemliga delen af uppfostran. Deremot
reste ingen bondmor till marknad, bröllop eller begrafuing utan att hafva
påtingat Calle, den vänlige barnvännen, att titta hem till ”ungarna” —
då kunde man så tryggt resa.
’Calles residens, löftet, hade blott en lafve, ett sönderskuret groft
bord och en dito stol, på hvilken Calle alltid satt och vägde, under det
han med halfslutna blickar liksom förstulet betraktade den på väggen
hängande grönrandiga yllevästen eller någon annan gåfva, som Magda
gifvit honom.
Denna aftonstund —medan Nanny betraktade den del af dalen, der
källan var belägen — satt Calle på sin nötta stol och blickade under
lugg på en brun sten-mugg, som stod framför honom. I muggen
befun-no sig tvenne stora syrén-qvistar, en hvit och en blå, hvilka spredo en
behaglig doft omkring sig.
Sedan han en lång stund sålunda sneglat på muggen, började han
så småningom jemka stolen intill bordet, och för hvarje skjutande drog
han munnen till ett godmodigt mysande.
Slutligen var han så nära, att, om han nedlutat hufvudet, han
ganska väl kunnat lukta på syrénerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
