Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 5. Den första otåligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
34
DEN FÖRSTA OTALIGHETfN.
ögon, hvilkas strålar tycktes kasta ett guldskimmer öfver hennes mörka
hy, som af den stolta höjningen på hennes smidiga hals såg man att hon
återvunnit väldet öfver sig sjelf.
”Jag oroar dig, stackars Nanny!” återtog hon med en förändrad,
mild ton. ”Jag kom ej ihåg att du ännu är som en dufva, hvilken
knappt lemnat dufslaget. Men jag var ledsen — man blir det ibland,
utan att rå för det.”
”Var det då ingenting?”
”Jag kan säga att det både var och icke var, och jag vill helst tiga.”
”Så tig, kära Magda, och låt oss icke nämna det mer!” sade
sakta Nanny, der hon stod på glödande kol och ville ut.
Hon längtade storligen att pröfva om det verkligen vore så farligt
för fattiga hederliga qvinnor att gå ut.
Intills 1 går åtminstone hade det ingen fara haft med sig: ingen
hade förmenat henne att njuta af vår Herres sol, vatten, ängar och träd,
och aldrig hade någon satt hennes blygsamhet i fråga.
Vid ett annat tillfälle och under en annan inflytelse skulle icke
blott nyfikenheten, utan äfven en vida renare känsla, nemligen
deltagandet i Magdas bekymmer, hafva kommit Nanny, som så ömt älskade sin
svägerska, att påyrka den förklaring, hvilken hon nu ville undvika.
Magda teg.
Nanny smög foten öfver tröskeln.
Men — o, ve — nu måsfe den för andra gången dragas tillbaka,
ty i samma ögonblick som Magda vände sig mot dörren för att gå in
i stugan, kom gamle Lönner sjelf ut.
”Nanny, barn, bär min stol hit på förstubron! Det är en så
väl-signadt herrlig afton att jag riktigt vill njuta af den, och om blott icke
gikten sutte i foten, skulle jag taga käppen och, med dig till stöd på
andra sidan, gå ut.”
Nanny rodnade, så att hon kände sina kinder brinna, då hon med
en ängslan, den hon ej kunde reda, yttrade sin farhåga att pappa då
skulle bli mycket sämre.
”Stackars liten, du är så öm om mig — jag vill heller icke försöka
någon promenad ... tag blott hit stolen, så sitta vi här och språkas vid!”
Dessa vänliga stunder, då fadern förtroligt upplät för henne sina
tankar, känslor och minnen, hade Nanny alltid ansett som en belöning
efter dagens arbete. Men denna gång gick hon icke blott utan glädje
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
