Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Förra afdelningen - 5. Den första otåligheten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
36
DEN FÖRSTA OTIDIGHETEN.
Nanny svarade ej.
Hon sänkte hufvudet, ty hon tänkte att det väl icke heller
kunde komma i fråga: hvem skulle någonsin gifva al<t på hennes
förändring?”
”Till midsommar”, återtog den gamle, ”får du väl ha den gula
sll-kes-shalen efter din mor!”
Vid detta löfte rann en flyktig ros upp på den unga flickans kind,
och hon log så som hon aldrig förut lett, ty detta leende var en qvinnas,
som anar en kommande triumf.
”Pris ske gud”, återtog gubben, öfvergående till ett annat ämne,
”för all den nåd och lycka han sänder oss! Det har nu en tid varit
mycket bekymmersamt, men då Ragnars penningbref och varor komma,
råka vi åter i goda omständigheter. Fattigdomen har ett stort godt, som
rikedomen icke vet af: glädjen öfver en ringa lycka. Den rike njuter
kanske aldrig sä som den fattige.”
Medan den hederlige gamle Lönner allt mer och mer försänkte sig
i sina egna funderingar, vred och vände sig Nanny på pallen och
tappade maska efter maska. Det förra ämnet gick val an, men det
här ...
Emellertid vågade hon ej nämna att hon ville gå bort. Hvarför
vågade hon det ej? Hon frågade sig detta, men kunde ej uppgifva
annat svar än det. att hon i går skulle haft så lätt att säga: ”Pappa, jag
springer nedåt ängen lite”.... Men i dag kunde detta icke sägas.
”Du sitter med hatten på, ser jag — ärnar du dig ut, min flicka?”
frågade sent omsider fadern.
”Jagjiar icke varit utom dörren i dag!”
”Så gå då, spring, roa dig — arma lilla kräk, du har så litet att
roa dig åt!”
Kanske var det just dylika uttryck, födda af den arme faderns
qväfda bedröfvelse öfver att ej kunna bereda sin dotter något lör
hennes ålder passande nöje, som orsakade att hon så tidigt kommit att inse
det hon hade något att sakna, kommit att inse det hon var ensam och
— såsom hon plägade uttrycka sig — utan någon like.
Det vissa är att den sällhet, som gubben Lönner beredt sig sjelf
derigenom att han i sin dotter bildat sig ett sällskap, hvilket i någon
mån erinrade honom om förra tider, lättligen kunde blifva denna dotter
till långvarig skada och smärta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
