Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sednare afdelningen - 17. Ragnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
106
RAGNAR.
Några minuter efter det hon slutat, förblef Ragnar stum. Derpå
yttrade han utan synbar rörelse:
”Det är nu så mycket vissare att den.. den ... lika godt... att
patron haft sin hand med i fars olycka!”
”Ja, så säkert,” svarade gubben alledande, ”som att den unge
mannen, hvilken vi nyss talte om, ensam utverkade min befrielse! Jag ville
att du känt herr Gottlieb — det var en hederlig yngling.”
”Det skall jag också säga honom i brefvet, som jag skrifver...
Men bara icke han också hade en tanke bredvid?”
”Åtminstone icke på mig!” svarade Magda, och lät en skälmsk blick
falla på Nanny.
”Ahå, ser man väl.. . nå, Nanny har blifvit så stor och vacker,
att hon nog tål att se på! Men jag kan icke hjelpa att jag än en gång
kommer tillbaka till patron ...”
”Men nu höra vi heldre på några roliga historier, som du berättar
oss!” Och Magdas blick var så bedjande, att Ragnar genast förstod den;
och derföre, så länge han satt inne hos far och syskonen, talades ej om
annat än hans resor och affärer, mellan det att han lekte med barnen
och berättade för dem ett par sagor, till hvilka de andra med icke
mindre nöje lyssnade...........................................................
Ändtligen var tiden för de äktenskapliga förtroendena inne. Den
unga kolonien hade gått till hvila, och makarna voro ensamma.
”Seså, Magda lilla, nu skall du ge mig en riktig kyss! Gud
välsigne dig för hvar stund, som du gjort till helgdag för mig! Sedan man
vräkt omkring på sjön en sju å åtta månader och frestat alla slags
väder och vind, smakar det något herrligt att gå i hamn och förtöja sig
hos en vacker och godsint hustru!”
”Är det då alldeles kontant sant, Ragnar, att du håller mig lika
kär som i begynnelsen?”
”Har du då inga lyck-blad hittat i sommar, efter du frågar mig så?”
I stället för svar sprang Magda bort och tog ned ett gammalt
kompass-fodral, som stod på hörnet af skåpet. ”Se här.. .” Hon höll
fram en hel hand full med torra klöfverblad.
”Nå, ha de icke svarat, de!”
I detta kompass-fodral förvarade Magda, så att säga, sjelfva
blomman af sin husliga lycka. Från första året af deras äktenskap hade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
