Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Bref till Ch. B-r
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148
må blifva hoppfull, blifva full af tröst och glädje, på det
att mitt leende alltid må stråla öfver mina tårar - derför
- blif alltid när mig, öfvergif mig aldrig, min fader.»
Försvunnen ofvan skymmande moln var den himmelska kärlekens
genius för den bedjandes blickar; men en fläkt, full af
himmelsk ljufhet, smög sig smekande bland hennes ljusa
lockar och rörde med sakta kyssar hennes panna, kinder och
ögonlock. Och hon kände fläkten ljuf som välsignelsen af
en faders hand. En damring susade genom cedrarnes lummiga
grenar och ett: «aldrig», sakta uttaldt, men med en ton,
som utur evigheten mötte hennes öra. Och hon kände att
han aldrig var fjerran från henne.
Jorden blef bönens hem. Bönen blef menniskans goda
engel. Hon vakade vid hennes vagga, bevarade hennes ungdom,
tröstade henne i alla åldrar, gladde hennes ålderdom, och
i trädens löf, som skuggade stoftbarnets graf, hördes hon
ännu hviska ord af frid och glädje, hviska att hon fört
det hem och att det nu ej behöfde henne mera.
Tröstarinna kallas hon. Hon lärde menniskan att le under
tårar - att hoppas.
Och vi, mina bröder och systrar, vi, som hon vill trösta
och lyckliggöra - låtom oss ej misskänna den ljufva
eiigeln, låtom oss följa hennes lära. Låtom oss bedja ined
ännu stammande barnaläppar - i vår ungdom, i våra mogna år,
i vår ålderdom, uti frestelsen - i vår glädje, i vår sorg
- i vår sista stund - uti kampens, som uti segrens timma,
låtom oss bedja - låtom oss bedja!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
