Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
76
skall ej se plågan i min själ, molnet i mitt sinne. Han
skall intet sakna, han skall ej ha skäl att klaga.»
Med denna föresats sökte Ellina lugna sig. Hon täckte
väl till fönstren, på det att skenet af »bröllopsljusen
i höjden» ej måtte intränga i hennes rum. Hon ville ej se
dem nu. Stel, liknöjd och mörk i sinnet lade hon sig klädd
på sin soffa, tillslöt ögonen och försökte att ingenting
känna, ingenting tänka, försökte att sofva. Förgäfves! det
var för mycket elände i djupet af hennes hj ert a. Åter
och åter kom den bittra vågen, åter och åter hördes den
knotande rösten, och tunga tårar tycktes samla sig under
de heta ögonlocken. Med hvarje ögonblick kände hon sig
oroligare, olyckligare. Hon kunde ej hvila, hon kunde icke
ens bedja.
När hon åter måste öppna de sömnlösa ögonen, sag hon
rummet ljust, icke af dagsljus - det var nu nära midnatt
- icke af blänkfyrens ostadiga sken, utan af ett mildt
och stadigt, ehuru svagt. Ellina steg upp, gick till
fönstret och drog upp gardinen. Hon sag då att molnen,
som under flera dagar hade sammanskockat sig på himlen,
hade delat sig och lemnat väg för månen, som nu i första
qvarteret, med sina spetsade horn vända uppåt, stod klar
och vacker öfver berget. Stormen hade också stilmat. Ellina
öppnade fönstret. Ljum och frisk på en gång kom vinden
och fläktade hennes brännande panna. Månens strålar lyste
vänligt på klippor och vågor, på grässtråen vid stranden
och i dropparne, som hängde vid träden. Det var såsom om
de hviskat till henne: «kom ut! kom ut!»
Ellina svepte omkring sig sin stora schal, knöt en slöja
om sitt hufvud och gick ut. När hon gick förbi sin mans
kammardörr stannade hon ovilkorligt. Hon hörde att han ännu
var uppe och hon tänkte: «om jag skulle gå in och luta mig
till hans bröst och . . . jag tog icke vänligt emot honom i
dag. Kanhända har det gjort honom ondt . . . Om jag skulle»
. . . «Nej,» af bröt inom henne en annan röst, «han bryr
sig föga om mig och han - förtjenar det ej» . . . Och hon
gick hastigt och tyst förbi. Huru mången god känsla,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
