Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Blänkfyren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
huru mången stund för försoning går ej så förbi, och tiden
går förbi också och det blir för sent.
Ellina stod på terassen invid hafsstranden, tätt utanför
hennes hem. Det var en skön Septembernatt, sådan man ofta
har den på Sveriges vestra kust. En hvila hade kommit
öfver naturen efter de förra dagarnes stormar. Löfven
föllo gula ned från träden och blommornas hufvuden hängde
vissna på sina stjelkar; men i de blänkande droppar, som
hängde vid dem, lyste månstrålar, och vindens mjuka fläktar
smekte dem sakta. Det var såsom om någon kärleksmakt här
var verksam för att försona, försköna. Sjelfva Kattegats
böljor syntes tjusade af den: de hvälfde sig nu sakta,
liksom kärleksfullt kno-tande, och lade sig att hvila vid
de granitbröst, som så ofta retat och brutit deras svall.
Ellina sag på de fallna löfven, de vissna blommorna,
de milda månstrålarne, de tjusta vågorna, och en känsla
af obe-skriflig smärta, som i denna stund gränsade till
förtviflan, bemaktigade sig henne. Den eljest så stilla
qvinnan vred sina händer, lyfte dem upp mot himlen och
utbrast högt under det länge återhållna bittra tårar
strömmade utför hennes kinder:
«0, jag är blott ett gulnadt löf, en vissnad blomma! Må
jag falla som dessa, må jag dö innan mitt hjerta dör,
innan jag blir usel och bitter! Fader i himmelen! tag du
mig till ditt hus, ty för mig är det slut på jorden. Mina
barn äro borta och min man älskar mig ej mer. Ungdom,
helsa, glädje, lefnadslust, kärlek och tro, allt är förbi
för mig, förbi för alltid!»
Men innan de uppräckta armarne hade åter sänkt sig,
omfattade andra armar Ellina och en röst hviskade vid
hennes öra: «hvad är förbi, förbi för alltid?»
Det var Axels röst; men Ellina var för upprörd för att
kunna svara. Hon vände från honom ansigtet och grät, endast
grät, under det han ännu qvarhöll henne i sin famn. När
Ellina syntes lugnare sade han: «kom, följ mig till vår
hvilo-plats på «Språk-ö». Natten är vacker och jag har
någonting att säga dig.»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
